Sofia Wood
Välkommen till den här bloggen! Jag är författaren bakom kokböckerna ”Vinter hos Wood” och ”Chez Wood” men också den före detta marknadschefen som lämnade allt och nu försöker få ihop ett nytt slags liv som författare, bloggare och poddare med familj och tre barn. Här inne har vi engagerade samtal om jakten på lycka, om enkla saker gjorda med omtanke, om mat, inredning och konst, liv och politik. Vi är också jämlika, vänskapliga och vänliga.
Annons
Annonssamarbete med Visit Dalarna

Dalarna, drömmen om oss och att återupptäcka sin barndom

Förra veckan var Elsa och jag bjudna till Dalarna för att få upptäcka Dala-Floda, att inspireras och sedan förhoppningsvis berätta om vad vi sett och gjort där, inspirera fler till att vilja besöka det vackra landskapet. Redan innan vi möttes på T-Centralen den där tidiga decembermorgonen var känslan pirrig och glad men att det skulle bli som det blev, det hade jag ingen aning om.

Ni förstår, när jag var liten bodde min morfar under många år i Falun. Jag minns fragment av somrar där. Jag minns att morfar hade röda krusbär som var mycket sötare än andra jag någonsin smakat och jag minns jularna där, när morfar som i själva verket var från Umeå, klädde sig i grå dräkt, långt skägg och näbbstövlar och var en läskig tomte. Vi barn var livrädda men också djupt fascinerade. I det stora vackra röda huset var alla sinnen alltid förhöjda, för förutom varje bok under solen, hundar och katter var huset fyllt till bredden och höjden av min morfars alla auktionsfynd. Ett helt liv av samlande, små saker som fyllde stora saker, alltid spännande, alltid annorlunda, alltid något att upptäcka.

Så min bild av Dalarna är den, att det är vackert och pittoreskt men också annorlunda, lite eget. Kulturellt och beläst men utan någon som helst prestige. Den bilden förstärktes i början av året när jag var i Sundborn också, på Carl och Karin Larssons gård. Där fanns samma anda som hos min morfar, eget, unikt och inte så brytt av vad nån annan tänkt. Stolt men inte skrytsamt.

Tåget lämnade Stockholm strax efter 06 och vid 09 hade vi lämnat en grå storstad mot ett vinterglittrande Djurås, där Jonna från Visit Dalarna mötte oss. Vi skyndade in i hennes varma bil och efter en liten stund hade vi anlänt till Wålstedts Gård i Dala-Floda. Familjen Wålstedt bedriver en gård där de odlat ekologiska grönsaker sedan långt innan det var trendigt eller vi var många som visste att det var viktigt. På den tiden ansågs de vara konstiga hippes men skrattar bäst som skrattar sist.

Hela familjen bjöd mig och Elsa på Bondfrukost, något man kan komma och äta hemma hos dem periodvis under året och sedan fick vi baka bröd efter Metas, som är mamman i familjen, mormors recept. Meta hade eldat i tre dagar för att temperaturen skulle vara helt rätt i vedugnen och lågorna slickade över taket i ugnen medan brödkakorna gräddades.

Men bland det härligaste med timmarna vi hade hos Wålstedts var inte den fina frukosten eller det gudomliga brödet, och inte heller när de berättade om de underbara helgkurserna de anordnar tillsammans med Dala-Flodas yoga lärare där man spenderar helgen mellan yoga i en stor lada uppvärmd med brasa och kurs i surdegsbakning hos Meta, hur rogivande det än låter, utan det som fångade mig allra mest var när de berättade om somrarna i deras Fäbod. Hur man kan resa dit under sommarmånaderna, komma till gården för att få bondfrukost och när den är uppäten får man en karta som visar vägen till deras fäbod. En fäbod som ligger en promenad på 4 km genom skogen, där man sedan anländer till en äng med en ensam vacker fäbod på. En fäbod med en matkällare fylld av deras grönsaker och goda mat, men helt utan mobiltäckning, wifi eller rinnande vatten. En liten stuga på en äng med skogen i ryggen där man kan bo en helg och bara känna lugnet. Jag tror på riktigt inte jag kan tänka mig något jag vill mer än att åka dit.

Nåväl, vi avslutade hos Meta och resten av familjen Wålstedt och styrde kosan mot Dala-Floda värdshus där Evalotta och Per, efter att ha låtit oss låna deras sparkar och jobba upp lite mer aptit, bjöd på en underbar lunch i sitt vackra värdshus. Jag har inte åkt spark i vuxen ålder men efter första sekunden var jag helt fast, nu funderar jag bara på om det är värt att skaffa en i Stockholm?

Dala-Floda värdshus, som är en del av Taste of Dalarna, kök lagar bara mat med KRAV-märkt eller ekologiska råvaror och som hela huset påminner om ett spännande kulturellt pars gamla gård, ett privat hem som fått växa fram långsamt och med kärlek fast just detta råkar vara öppet för alla. Och det var väl här någonstans som jag förstod Dalarna som plats, hur det faktiskt berättar historien om oss, historien om Sverige. För här har vi ett landskap som är nationalromantiskt men inte exkluderande, som är kulturellt och stolt men oerhört osnobbigt. Stadigt, tryggt och vackert. Lite skavt men med varm charm.

Samtalet under lunchen handlade om just det. Anna-Karin Jobs Arnberg som är född och uppvuxen i Floda socken och har ett brinnande intresse för hantverk, slöjd och dess kulturhistoria värde anslöt strax innan vi for till värdshuset. Hon berättade sedan under lunchen med värme och kunskap inte bara om hennes egna passion som mästarbrodös utan också om Dalarna som plats och dess betydelse för vår bild av Sverige. För Dalarna är så mycket mer än dalkullor och midsommar, det är en kombination av att vara vykortsvackert i folkdräkt men också ett landskap som är färgat av att inte ha haft en adel, att ha en jämnare fördelning av makt och inte så stor skillnad på folk och folk, men också med sämre odlingsjord och ett liv som krävde kämparglöd. Ett landskap där hantverket blev något som var viktigare än dekoration och defacto har hållit sig i långt mycket längre än i många andra delar av landet. Och det är ju precis det här som jag kände med min morfar, en stor trygg man med stor kunskap men också lågmäld, aldrig skrytig. Inte så brydd, utan bottnande i sin egna identitet, stolt i själva verket över den. När Anna-Karin sen bjöd hem oss och vi fick se hennes egna samling av hantverk, både det hon själv gjort och och andras var det slående tydligt varför hon sagt att Dala-Floda lika gärna hade kunnat heta rosornas by. 

På tåget hemåt lovade jag mig själv att återvända oftare. Att åka spark oftare, att ta tiden att prata med folk oftare. Och i sommar kommer ingen kunna hålla mig borta från fäboden, det lovar jag.

Imorgon kommer ni kunna läsa om hela dagen fast ur Elsas perspektiv här <3

Fotograf: Frida Edlund

 

27 kommentarer till “Dalarna, drömmen om oss och att återupptäcka sin barndom”

  1. Linnea skriver: 11 december 2019 kl 13:40

    Alltså det här var ett så otroligt inspirerande och vackert resereportage! Jag bodde många år på den engelska landsbygden och vad jag verkligen saknar i Sverige är just vurmen och uppskattningen för landsbygden och hela landet, inte bara Stockholm, Göteborg och Malmö. Det finns ju så otroligt många guldkorn och på senare år är jag mycket mer sugen på att upptäcka sverige än att resa utomlands.


  2. Anna skriver: 11 december 2019 kl 15:28

    Dalarna ligger mig så varmt nära hjärtat. Har spenderat mina somrar där och älskar att det finns så mycket identitet, kunskap och stolthet kring konsthantverk där. Ibland funderar jag på att jag skulle vilja flytta dit på heltid till något stort vackert hus och få se alla säsonger av året i naturen i närhet. Men det känns ju som en läskig dröm. Tack för så fint reportage. ♥ Och sparkcykel, ser ju så mysigt och roligt ut!? Som en mer chic, klimatvänlig och vintrig version av en el-sparkcykel 😊


    1. Magdalena skriver: 11 december 2019 kl 19:56

      Det är en ”spark”. Den har medar. Ej en sparkcykel. 🙂


      1. Anna skriver: 11 december 2019 kl 23:15

        Hej Magdalena,
        Jag vet absolut att det är en spark, men tror jag var lite för snabb att tänka på att jag skulle skriva el-sparkcykel senare i texten att det blev att jag skrev sparkcykel redan där. 😊 Det är förstås en spark som verkar himla trevligt! 😊


  3. Elin Häggberg // Teknifikteknifik.se skriver: 11 december 2019 kl 15:43

    Åh som dalkulla blev jag alldeles varm och glad av att läsa din beskrivning och upplevelse av Dalarna. 😍 Detta: ” Kulturellt och beläst men utan någon som helst prestige.” är SÅ spot on för hur det är hemma hos mina föräldrar Falun. Och bilderna på sig och Elsa ger så mycket Madicken-känsla på allra bästa sätt.


  4. Annika skriver: 11 december 2019 kl 15:52

    Så härligt inlägg! Sverige är verkligen fantastiskt! ❤️ Kul att din morfar kommer från Umeå, min hemstad. En fin stad att växa upp och bo i!


    1. Sofia Wood skriver: 11 december 2019 kl 17:14

      Åh så mysigt, där är min mamma född också och bodde som barn, i Baggböle tror jag? Så vackert där!


  5. Malin Randow skriver: 11 december 2019 kl 18:07

    Dala-Floda, Dalarnas lustgård som Carl von Linné kallade byn. Själv flyttade jag hit för åtta år sedan och trivs så bra. Kultur och aktiviteter blandas i en härlig blandning. Kom gärna hit och paddla på sommaren!


  6. Karen Snyder skriver: 11 december 2019 kl 18:55

    I’m an American. In 1886 my great-grandmother came to the US from Nås, Dalarna–just two towns upriver from Dala-Floda. I visited the first time in 1981 and fell in love with Dalarna. I returned as often as I could and in 2013 my dream of owning a house in Nås came true. It is difficult to describe the pull that Dalarna has for me, but something inside me yearns to be there when I am not. And when I am there, I am content. It has been a joy to learn the history and traditions of the region, from decorating the house with kurbits paintings to restoring two log buildings on the property. Thank you for capturing the essence of Dalarna in your article.


  7. Sigrids skriver: 11 december 2019 kl 19:10

    Som född kulla skrockar jag gott åt detta näst intill exotifierande reportage om min hembygd. Att dalfolk inte gör skillnad på folk och folk – njaaa sist jag kollade är Ludvika Sveriges främsta näste för nazister. Hujedamig, visst är Dalarna vackert. Men den gård du besökte är inte representativ.


    1. dalkulla skriver: 11 december 2019 kl 23:04

      haha jag tönkte samma. Dalarna är för mig en avfolkningsbygd med övergivna förfallna hus, nerlagda butiker, stängda skolor, hög andel utanförskap och kriminalitet i städerna och riktigt deppigt i de mindre orterna. Visst Vansbro har ett riktigt bra konditori, Malung har dansbandsveckan, Sälen har såklart skidåkningen men resten? Lima? en klump av ångest sprids i hela min kropp varje gång jag åker genom Lima. Särskilt sen Sverige minskat sitt flyktingmottagande och migrationsverket inte hyr lika många tomma lägenheter längre. En spökstad.

      Hela reportaget känns absolut väldigt exotifiserat och romantiserat utfifrån ett ”Stockholmsinnnerstadsperspektiv” men jag måste ändå säga att det gav mig en lite ny glorifierad bild av Dalarna vilket faktiskt var uppfriskande! Allt är inte så fult som det ser ut ändå. Och snö finns det gott om 🙂 och hantverk.


    2. Amanda skriver: 12 december 2019 kl 01:13

      Ludvikas största arbetsgivare har dock cirka 50 nationaliteter bland sina tusentals anställda, så även om nazisterna (varav många är inflyttade) är en stor sorg och en skamfläck för min gamla hemkommun finns det också en mångkulturell motvikt som är unik för en så pass liten stad. Sen finns det såklart vanlig klassisk inskränkthet i Dalarna och vad jag uppfattar som en elitism hos vissa där en måste ha bott här i generationer för att räknas som kulla eller dalkarl.

      Något som också kan vara värt att skilja på är den delen av länet som tillhör Bergslagen med gamla industriorter uppbyggda kring gruvnäringen och de delar av Dalarna som präglas av småföretagande och turism – och med utgångspunkt i det så tycker jag att detta samarbete är ett genidrag av Visit Dalarna. Det kanske inte visar hela Dalarna, men nog är det som visas ändå äkta och något jag som bor här känner att jag borde uppleva oftare. Jag ser gärna fler dalabesök framöver!


      1. Sigrid S. skriver: 12 december 2019 kl 08:16

        Jag är själv uppvuxen strax utanför Borlänge och även om många etniciteter är representerade i samhället (precis som i Ludvika) så upplever jag att många invånare i Borlänge ger uttryck för inskränkta och rasistiska åsikter. Jag känner inte igen mig i skrivningen om att dalfolk skulle vara mer inkluderande än övriga Sverige. Dagens trend där influencers reser bort och skriver reportage om sina ”autentiska upplevelser” (exempelvis Sandra Beijer som reser till Korea och betalar dyra pengar för att få sopa gator och äta grönsakssoppa) är för mig ett exempel på ignorans. Jag vet många som tillbringar somrarna i torp utan wi-fi och vatten utan att göra nån större sak av det. Det är helt enkelt den typen av sommarboende man har råd med.


        1. Amanda skriver: 12 december 2019 kl 12:03

          Men hur ska influencers göra för att inte vara ”ignoranta”? Är det inte konsumtionshets så är det att lajva fattig, eller så skriver de för lite om något eller gör en för stor grej av något annat. Det mesta går ju att vinkla negativt. Hade det varit bättre om Sandra Beijer fått ett lyxigt spabesök av sin mamma istället för att besöka ett koreanskt tempel och följa de regler som finns där, även om hon värdesätter den sistnämnda upplevelsen mer? Dessutom går förmodligen pengarna till att upprätthålla verksamheten i templet. Win win.

          Visst, Sofia kanske återgav det samtal hon hade med värdinnan på ett väl genrealiserande sätt, särskilt eftersom det inte finns ett homogent Dalarna, men jag tycker att det är att gå för långt att kalla någon för ignorant utifrån det.


    3. En annan kulla skriver: 13 december 2019 kl 12:52

      Dalarna är också fullt med folk som kämpar mot nazister och främlingsfientliga vågor. När Jimmie Åkesson var på turné här förra valet gav vi honom motstånd var han än stannade. Organisationer som Dalarna mot rasism och privatpersoner visar gång på gång att nassarna inte är välkomna. Problemet i Ludvika är ju att ett par högt stående personer i NMR är bosatta i Ludvika-trakten och de drar till sig andra, inte att Ludvika i sig är fullt av nazister, tvärtom är ju mycket vanligt folk i Ludvika skitarga på utvecklingen.

      Sen kan vi ju snacka om att Gagnef kommun, som Dala-Floda ligger i, är en bra kommun för SD och det är ju för jävla sorgligt. Men det speglar ju andra landskommuner i övriga Sverige. Tyvärr.


  8. Magdalena skriver: 11 december 2019 kl 20:01

    Sofia, bilden med dig och Elsa på sparken i riktning mot kameran är så fin! Ni borde rama in den!


  9. Julie skriver: 11 december 2019 kl 21:25

    Du och Elsa borde göra en spin off på ”Antiques Roadtrip” fast i Sverige. Kan se succén framför mig!


    1. Kim skriver: 13 december 2019 kl 10:13

      Älskar denhär idéen


  10. Alma skriver: 12 december 2019 kl 08:00

    Exotifierande hit och exotifierande dit… Sofia du skriver som en gudinna och fick plötsligt mig mer peppad på att bo där jag bo, verka där jag verkar. Leksand. 🙂 Tack för otroligt fint inlägg! <3


  11. Linnea skriver: 12 december 2019 kl 10:30

    Jag tänker att det hör till yrkesrollen som influencer att ”exotifiera” och inspirera. Det här fick i alla fall mig att ta av ”hemmablindglasögonen” för en stund och åter bli nykär i mitt underbara Hälsingland.
    Faktum är väl att ingen plats är perfekt, men det gäller ju att se guldkornen och inte bli hemmablind, oavsett var man bor. Stockholm som så ofta lyfts fram i populära bloggar med vackra, mysiga bilder av härliga restauranger och söder i kvällssol kan ju också vara ett riktigt rövhål till plats (i brist på bättre ord). Ensamt, grått, dyrt, med hemlöshet, elände och tydligen med bland det högsta amfetaminanvändande i europa enligt nyheterna idag. Men det hamnar ju sällan i livsstilsbloggar.
    Jag tror att vi mår bra av att lyfta fram och få se de här vackra, guldkantade sidorna som också finns och inte glömma bort dem, även om det också finns mycket att ta tag i och förbättra i hela landet.


  12. Elisabeth skriver: 12 december 2019 kl 14:33

    Nej, det är inte värt att skaffa spark om man bor i Stockholm 😄. Jag har tre, som jag använder en gång vart 5e år, när familjen får för sig att testa långfärdsskridskor och det sammanfaller med snöfri is och vi orkar baxa upp sparken på takräcket. Det finns väldigt få vägar i våra trakter som får en sån där hårt snö-isyta utan grus som krävs för sparkåkande. Men visst är det en trevlig grej!


  13. Ninni skriver: 12 december 2019 kl 20:23

    Du har ett sådant otroligt fångande språk och skrivsätt! Härlig läsning.


  14. Rebecca skriver: 12 december 2019 kl 23:35

    Åh vilket härligt samarbete Sofia! Du skapade verkligen en längtan efter att få besöka vackra Dalarna igen, tack! Får jag fråga var din fina grå mössa är ifrån? Ser himla gosig ut och har en sådan exakt isgrå nyans som jag tycker är så vackert 🤗🤗


  15. Tove skriver: 13 december 2019 kl 08:03

    Det här inlägget! Wow! Så vackert.
    Är i slutskedet av en vidrig Hyperemesis-graviditet och bara gråter för jag är så slut men när jag läste ditt blogginlägg och såg de otroliga bilderna på dig å Elsa fylldes jag av så mycket ny energi! Tack för det!

    Messade min man och skrev ”älskling! när vår Pytting tittat ut och vi är redo för en första resa så åker vi till Dalarna och snön!” ❤️


  16. Ann skriver: 13 december 2019 kl 15:21

    Så intressant att läsa om Dalarna – så vackra bilder och så fint berättat av dig. Verkligen ett fint samarbete! <3


  17. Camilla skriver: 15 december 2019 kl 09:47

    Hej! Så fint att få se riktig vinter. En ytlig fråga, men varifrån kommer din fina mössa? Tycker verkligen om din stil. Tack för en trevlig blogg!


    1. Malin skriver: 18 december 2019 kl 18:43

      Fortsätter med de ytliga frågorna och undrar vad du har för nyans på nagellacket? Tack för en fin blogg! 🙂


Dela på:
Laddar