Jag har några mantran i mitt huvud just nu. Jag kan göra svåra saker, motstånd är inte farligt, att inte kunna saker är normalt, egot är fienden som hindrar en (mig) att våga kasta sig (mig) ut. Jag gissar jag sagt det på många olika sätt tidigare men jag upplever det så otroligt utmanande att vara nybörjare, mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro. En månads praktik och jag är 39 år och okunnig, jag som kunnat mitt jobb helt och hållet tidigare, som så jävla gärna vill vara bra just på det här, inte det där andra. Svetten rinner ner för ryggen när dropptakten tar för lång tid att ställa in, när man gör för omständigt i spädningen och inte kan snabbaste, mest effektiva handhavandet direkt eller vet vilket material som är bäst i just detta fall. Det är så fruktansvärt bra för mitt ego i alla fall, noll chans till hybris. Jag är ju dessutom väldigt attraherad av tanken på ett yrke där man faktiskt aldrig är fullärd, men jag antar att jag bara längtar tills jag i alla fall är två tredjedelar-lärd. Så jag fortsätter framåt. Försöker vara observant, kritisk klar blick, reflektera - vad gick bra, vad hade kunnat gå bättre, hur tänker jag nästa gång. Det människonära skrämmer mig inte, där är vi ju alla lika med ganska lika med samma slags basala behov och längtan. Ses för den man är, få respekt, mötas av värme och intresse. Sånt kommer man långt på. Resten, ja resten jobbar jag vidare på. Vi klarar svåra saker som sagt.
