Sofia Wood
Sofia Wood har en bakgrund i mode-, konst- och designbranschen. Hon har också ett brinnande matintresse, under hösten 2019 släpps hennes allra första kokbok, ”Chez Wood – en kokbok för vardag, vila och fest”. Bloggens syfte är att vara en inspirerande plats för uppskattning av ett personligt hem, vackra ting och medveten mat. Sofia bor med sin man och tre små barn lummiga Enskede i Stockholm i en färgfylld gammal lägenhet. Tillsammans med Elsa Billgren har Sofia också trend- och livsstilspodden Billgren Wood.
Annons

Tankar om privilegier

Så imorse skulle det ha kommit ett inlägg om något lulligt och vackert men det ligger för tillfället förpassat till utkastmappen istället.

För att publicera ett sånt inlägg, mitt i den debatt som pågår i efterdyningarna av mordet på George Floyd och den akuta diskussion vi nu står i, vore höjden av att ignorera mina egna privilegier. Detsamma gäller er som läser.

I livet har mycket serverats mig på silverfat. Det har alltid varit något som varit synligt i mycket skarpt dagsljus då min bror och jag inte har samma pappa eller hudfärg. Av oss båda är jag den som utan tvekan har mest anknytning till en annan kultur, den med ett annat medborgarskap, den enda av oss som känner sig osvensk i själen med jämna mellanrum.

Men det är inget som tynger mig, jag kan kokettera med det för att för mig finns inga stängda dörrar. Eftersom jag ser rätt ut, eftersom mitt utländska efternamn har rätt konnotationer har det aldrig skapat några problem. Snarare ett intresse och kanske ännu fler privilegier.

Annons

Inte när jag suttit på spännande jobbintervjuer och fått intresserade frågor har det skapat ett problem, inte när jag pratat med den där charmiga dialekten har det skapat problem, inte när mitt efternamn började användas som ett varumärke skapade det problem, det såg i själva verket jättebra ut på framsidan av en bok. Min bror? Han har fått svartskalle fräst åt sig. Blivit tillsagd att han ska åka hem, inte är välkommen. Så var det redan när vi var barn.

Jag har förtjänat många saker i mitt liv, men att tro att det varit vinster jag gjort med rättvisa förutsättningar, på en spelplan i balans är inte sant. Det måste jag inse. Det måste vi alla som innehar samma privilegier göra, hur obekvämt det än kan tänkas vara.

Nu är tiden för oss som aldrig varit rädda på grund av vår hudfärg att ta aktiv, högljudd ställning, inte försöka tiga ihjäl det den här gånger också. Den oerhörda systematiserade orättvisa och brutalitet som brinner i löpeldsliknande format genom USA finns avarter av i det här landet också och det är motbjudande att försöka hävda något annat.

Men i det måste vi också fundera över hur vi bedriver den här diskussionen, vem vi släpper fram, när det är vår tur att ta tag i stafettpinnen och uppmärksamma det här, även från vår bekväma plats. Och vi måste också fundera över hur vi illustrerar vad det är som pågår just nu.

Annons

Igår delade jag ett klipp från podcasten What a day på Instagram, du hittar avsnittet här. Vad Akilah Hughes säger i inledningen är av yttersta vikt. Den voyeuristiska ådran i att viralt dela klipp av svarta människor i ögonblicket de mördas av de som ska skydda samhället bidrar till ett avtrubbande av att se detta hända. Vi delar inte filmer på vita människor när de mördas. Det vore allt för stötande. Och det är inte som om vi inte redan har sett det här så.många.gånger. Vi måste bedriva den här frågan utan kränkande, skrämmande sensationalism. Visa vad det är som pågår men utan att skapa ytterligare trauman. Ställa rätt människor till svars. Döma rätt människor till rätt straff.

Och det, mina priviligierade antirasistiska, feministiska klassmedvetna vänner, är vår tur att också driva den här diskussionen nu. Checka oss själva.

Fanna Ndow Norrby skriver utmärkt om det i sina Stories, jag hoppas hon sparar det i sina höjdpunkter, men om inte, skynda genast in och läs vad hon skriver här.

Dela på:

Laddar nästa sida…
https://sofiawood.elle.se/page/2/