Vi har en dröm. Eller ja, först var det jag som hade drömmen och Andreas tyckte det var den exakta motsatsen av vad han ville med livet, ett gift pars största knutar, när synen på framtiden är olika. Men så efter många samtal, och kanske också många grå regniga dagar så landade vi ändå i att, jo vi ska bo i Australien, åtminstone ett tag. Vi har sagt ett år, inom fyra år. Kanske längre. För mig har det här varit en önskan som är sig olik något annat, det känns som det är en önskan som kommer bli en sorg om jag inte får göra det. Sverige är mitt hem, men det är Australien också, kulturmässigt känner jag mig nästan mer hemma där. Såklart är min bild en skyddad verkstad, jag vet att det finns jättemånga problem i Australien också. Nationalism på uppgång, politiska slitningar, flyktingar som behandlas skandalöst, tydligare samhällsklasser, en ganska speciell typ av bonnighet som inte är så charmig. Men mitt Australien är också socialt och så oerhört trevligt, det är grannar som hälsar och stannar, det är vänner och middagar, det är ett snällt och nära föräldraskap, det är morgonkaffe med utsikt över indiska oceanen. Det är att somna till det öronbedövande ljudet av vågor från samma hav och en stjärnhimmel som är som vår fast ändå inte för den är på steroider. Det är den där speciella doften i luften och det är att barnen skulle kunna tillbringa hela helgerna på stranden, eller framför brasan i huset i Lorne där varenda bild i det här inlägget är taget. Vår trädgård där det växer enorma olivträd, agavekaktusar, persikor och körsbär. Det är min familj och en innerlig önskan att vara närmare, på alla plan. Så. Vi ska göra det. Det är en ganska stor process med skolor och jobb och allt vad det innebär, och kanske att det kommer ta längre tid innan vi kommer iväg, men vi har bestämt att vi gör det.
