Jag är här nu. Sent på natten igår australiensisk tid landade jag i Melbourne efter nästan 24h på ett flygplan. Nu är klockan 05:39 och jag har varit vaken sen 04. Jag föreställer mig resan hit som så mycket jobbigare än vad den är. Säkert färgat av hur det känts att flyga den ensam så många gånger som litet barn. Tanken på att Otis skulle ha flugit den här rutten ensam, utan mobiltelefon eller sätt att nås på är nästan otänkbar. Att de sa hejdå till mig på flygplatsen och sen bara väntade på att jag skulle komma fram på andra sidan jorden, då mer än ett drygt dygn senare? Men så var livet då, för- och nackdelar.Min pappas fru är uppe långt ut i outbacken i Norra Territoriet och gör volontärarbete som lärare i en skola. Planen från Yarralin går en gång i veckan så fram till lördag är det bara pappa och jag. Vi har nog aldrig varit ensamma bara han och jag så länge men jag ska ta hand om honom. Vara hans inneboende sjuksköterska, göra te och rostmackor, tända brasan, gå ner på stranden, gå korta promenader och titta på havet. Även om allt är väldigt sorgligt och skört så känns också den här veckan som en unik och fin tid att få tillsammans. Något jag kan arkivera långt in.
