De senaste dagarna harjag fått notifikationer på Instagram om bilder jag publicerade där för fem år sen. Inget speciellt med det om det inte vore för att det är speciella bilder. För, för fem år sen var vi nämligen i Australien, jag var föräldraledig med Otis som var fem månader gammal och vi spenderade en tid i Melbourne och Lorne hela familjen. Andreas åkte sedan hem för att jobba och jag stannade ytterligare några veckor med barnen innan jag åkte hem med dem. När jag tittar på de bilderna är det som om jag tittar på mitt drömliv, det känns så fel att inte vara där samtidigt som jag såklart har ett bra liv här med. Men det känns som jag nätan kan smaka på det här, ändå är det så längt borta, på alla vis. Jag är så dåligt på att längta, vill ha allt nu. Vårt hus ligger på Great Ocean Road, vägen som går längst med den delen av kusten, precis i kant med havet. Utifrån ser det ut som ett klassiskt strandhus men inuti är det ljuvligt, öppet och luftigt och med havet i fokus i enorm panorama. Framsidans fönster sitter i smala vågräta paneler i glas som man kan vinkla upp och känna havsbrisen hela vägen genom huset. Min pappa har fått japanska väggar gjorda som man kan skjuta fram och tillbaka, klädda i tunn papper. När det är kallt finns en stor eldstad som vi eldar i och det är något alldeles unikt att sitta vid en brasa och titta på det vilda vinterhavet precis utanför. Baksidan av huset sträcker sig upp mot regnskogen och in i den vackra nationalparken. I vår trädgård växer enorma olivträd som ger mer oliver än vi kan hantera, persikor, alla grönsaker du kan tänka dig, citroner och lime. Det blommar av hibiskus, hortensia, jasmin och gardenia och mitt i alla växer enorma agave kaktusar. Det ligger en stor konstnärsstudio i trädgården också, min styvmor är konstnär och där samsas hennes stora tavlor med alla vaxade saltiga surfbrädor. Till viss del målar jag såklart ett liv för oss där i extra soliga färger men i det Australien jag känner är livet enklare på många vis. Jag saknar den sociala kontakten så det gör ont, hur lätt det är att umgås, hur självklart det är att komma förbi, slå sig ner i trädgården, äta tillsammans och dricka vin så kallt att det blir kondens på glasen. Jag tänker också mycket på maten, på de otroliga råvarorna, på fisken som fiskas precis runt hörnet, på black russian tomater som alltid finns. På de otroliga ostarna och den där speciella yoghurten. På hur det alltid kan dukas upp för många gäster och alla röror och dipper man svänger ihop. Mest tänker jag på hur det skulle var för barnen att gå i skolan där, hur det är att flytta till andra sidan jorden och lämna allt som är tryggt. Men så tänker jag på hur jag gjort det flera gånger om och att det ju gick? Att gå i skolan i Australien var för mig visserligen avsevärt mycket mer avancerat, det krävdes mycket mer av en som elev, men det var inte nödvändigtvis något dåligt att det var så. Australien är ett stort land som rymmer mycket, jag vet att flera av er som läser den här bloggen bor där och att ni också har berättat om andra sidor, men helt ärligt kan jag inte tänka mig någonstans jag hellre skulle vara.
