Det finns små stunder i livet då man går in rum av vakuum. I lördags, mitt på en motorväg stannade min pappas hjärta i 6 sekunder, registrerat av en liten monitor som redan fanns inopererad i hans kropp. Bara hans hund fanns med i bilen.Kanske finns skyddsänglar, kanske har man ibland turen på sin sida, kanske ligger korten på plats och stjärnorna står i linje. Kanske är det bara slump när ett hjärtat som stannat plötsligt börjar slå igen. Jag är så lättad men också så, så ledsen. Jag vill inte behöva sätta tilltro till skyddsänglar, tur, kort eller stjärnor. Allra minst till slumpen. Föräldrars hjärtan ska väl bara slå ändå?Det här inlägget är tidsinställt. När du läser det är jag kanske redan på väg till pappa. En vecka av att ta hand om honom på plats. Allt bestämdes så snabbt, en timme efter första samtalet var flygbiljetten till nästföljande dag bokad.Nu försöker jag få ihop allt i huvudet. Bokar om, flyttar och avbokar en vecka av jobb, möten och deadlines. Gör kvittoredovisningen inatt och packar väskan samtidigt. Jag missar trädgårdskursen jag fick i födelsedagspresent av Andreas och en dejt med en ny vän men vad gör man när livet kommer emellan? Att lista ut när jag behöver vara på Arlanda och när jag behöver lämna Norrköping känns som en så komplicerad matematisk formel att jag för mitt liv inte kan lösa den. En sak för mycket.Andas. Vakuumet kommer släppa, måste släppa. På tisdag är jag framme och träffar pappa för första gången sen 2018.
