Klockan är 05:20 på min sista dag här. Varje morgon har jag vaknat upp och tittat på soluppgången över havet, pratat i telefon en stund med Andreas och barnen innan nattning och sedan gått ner till strandcaféet och köpt en cappuccino eller matcha. Druckit den där sen promenerat tillbaka innan pappa vaknat och kommit ner från ateljén till stora huset där jag bott själv.Våra dagar har varit långsamma och lika. Små promenader, rostade mackor och oändliga koppar te, samtal om saker vi aldrig pratat om, om det som hände och väldigt mycket vila. Medan pappa sovit har jag gått på stranden. Fötterna i havet och bara oändlig horisont. Promenader bort till mataffären på andra sidan stan, pappa får inte köra och jag kan inte, och så har jag lagat middag efter middag som vi ätit bara vi för första gången kanske någonsin. Två bordstablett och linneservetter, ett glas vin var och en tallrik med mat. Rostad pumpa, ångade grönsaker från trädgården, tomater som smakar tomat och citroner man plockar från en gren utanför dörren. En kväll gjorde jag pappas favoriträtt - ugnsrostad hel kyckling men jag tror min pasta var det han gillade mest. Jag har aldrig varit såhär mycket ensam någonsin, haft såhär mycket tid att tänka igenom saker. Min hjärna känns både full och tom, jag har något på tungan men jag vet inte vad.Jag saknar mina barn. Saknar Andreas. Saknar inte Sverige men det gör jag aldrig.Igår kom Wendy hem från öknen men hon är sjuk. Nån konstig parasit som bitit sig fast och de hade utan tvekan kunnat ha någon kvar här som hjälpt dem ett tag till men jag kan inte lämna livet längre, lämna jobb och åtaganden och framflyttade möten längre. Mina kusiner kommer komma hit. Ved måste klyvas och gräsmattan klippas. Alla hjälps åt.I jul är vi här igen, då med barnen. Alla som kommit förbi för att hälsa och fråga om hur pappa mår har sagt samma sak. - And you’re coming back with the kids for Christmas? Oh, that will be so special for your father. För mig med.
