Om kollektiv och mostrarna

I veckans Billgren Wood som kom ut idag pratar Elsa och jag om nya okonventionella relationer och att höja statusen på vänskap. Anledningen till att jag känner så starkt för det här är högst personlig. Men först lite bakgrund om hur jag vuxit upp.

Efter att min mamma och pappa skiljde sig flyttade mamma och jag tillbaka hem till Sverige från Australien. Min älskade mamma hade inte bott i Sverige på mer än 10 år och att återvända var en rotlös historia. Eftersom min mormor då bodde i Norrköping med sin nya man bestämde mamma sig att vi skulle landa där. Hitta fotfäste, sedan antagligen flytta vidare till Stockholm.

När min mamma växte upp var hon mycket sjuk, hon har en autoimmun sjukdom som heter Idiopatisk trombocytopen purpura, ITP. Min pappa, som är mycket äldre än min mamma, räddade bokstavligen livet på henne när de träffades då hon, med änglavakt, plötsligt fick tillgång till sjukvård och forskning i Australien som inte fanns i Sverige. Där kunde dödsdomen hävas och i Australien blev hon symptomfri och kunde börja ett friskt liv. Mammas ungdom i Sverige hade varit ett liv med förväntan om att inte bli vuxen. Och eftersom hon hade varit så sjuk hade hennes studier blivit väldigt eftersatta. Så när mamma och jag kom hem till Sverige var hon inte bara en ensamstående mamma, hon var också en ensamstående mamma i ett nytt land, med knappt några betyg. En ensamstående mamma som först läste upp alla sina betyg till femmor på Komvux och sedan en ensamstående mamma som läste till lärare på Universitetet.

Sättet som mamma löste livet på var genom vänskap. Kvinnlig vänskap för att vara exakt.

Mamma träffade sina tre bästa vänninor på Komvux. My, Eva och Anne. Alla i samma situation, ensamma med barn, alla studerande, intelligenta och komplexa kvinnor.

Så de tog sin nyfunna vänskap och alla barn och flyttade till samma kvarter, fyra stora lägenhetshus från sekelskiftet i en fyrkantsformation med en stor lummig gemensam innergård i mitten. Tennisbana, lekplatser, och utomhusdusch som man kunde springa i. Alla barn sattes på samma Waldorfskola och på något magiskt sätt lyckades de övertala en storbonde att hyra ut ett enormt 200 år gammalt rött hus med vita knutar och kakelugnar i varje rum åt dem. Huset, på landet utanför Norrköping, mitt på en äng bland kossor och med en å att bada i 5 minuter bort, rymde ett eget sovrum till varje familj, ett lekrum och stort gemensamt vardagsrum och kök. Huset blev vår bas på sommaren. Mammorna, eller mostrarna som de kallade sig, kunde sommarjobba och plugga om vartannat som de behövde medan alla vi barn fick långa sommarlov ihop. Alltid fanns där någon moster, och alltid fanns en lekkamrat. Inne i stan blev vi ofta hämtade eller lämnade ihop och varje torsdag var det matlag efter rullande schema, grytor och hembakt bröd. Inget tjusigt men gott och varmt och roligt. Jag minns den här tiden som så rik även om jag nu vet att den inte var det.

Vänskapsrelationer är ofta underordnade parrelationer men visst behöver det inte vara så? Jag är så stolt över min mamma och mostrar som vågade tänka nytt. Som vågade hitta alternativa lösningar, som vågade skapa ett liv där de kunde uppfylla sina livsdrömmar och samtidigt ge oss en barndom som var lycklig, och varm och fin om än lite okonventionell.

[caption id="attachment_20325" align="alignnone" width="1960"] En sommar på landet. Jag, min lillebror och min bästa kompis Kristoffer, som är son till moster My.[/caption]