Äntligen är den här. Jag har längtat men också stålsatt mig. För jag vet att den här boken kommer gå hela vägen in, lämna mig med ett urgröpt inre. Lina Schollin Ask är mamma på samma skola som jag är. Hennes dotter går i min dotters parallellklass. Vi bor i samma kvarter och möts på stroboskopblinkande skoldiskon i gympasalen som luktar av gummimattor och oljat trä. Hejar utanför Ica och har liv som på många sätt är lika i det stora. Vår andra beröringspunkt är att vi båda ger ut böcker på Norstedts nu i höst. Och medan min bok handlar om mat, kärlek, omtanke och att göra ett hus till ett hem är Linas bok något helt annat. Klättra så högt du vill för du är ju ändå död är Linas självupplevda bok om när Lina, som är barnläkare, och hennes man en vinterkväll tittar till deras lilla dotter Ingrid och upptäcker att hon inte andas. Hennes lilla kropp är fortfarande varm, och Lina som är höggravid med deras andra barn, måste försöka återuppliva sitt egna barn, med hjälp av allt hon kan och har tränats för i sin yrkesroll. Ingrid, ett och ett halvt år gammal dör, plötsligt och oförklarligt. Klättra så högt du vill för du är ju ändå död skildrar outgrundlig sorg, som ändock kapslas in av tid och ett liv där strimmorna av ljus blir fler och fler. Om att fortsätta leva fast att sorgen är obarmhärtig. Ett minne av ett älskat barn och, kanske, förhoppningsvis en hjälp för de som ställs ansikte mot ansikte med vad som inte ska få hända. Jag är så drabbad av den här boken att jag läser den lite åt gången samtidigt som jag bara vill plöja den rygg till rygg om och om igen. Den finns i mig nu, kommer aldrig lämna. Läs den ni med, den kommer med min varmaste och ärligaste rekommendation.
