Så nervös som jag varit för boken. Vaknat under nattens alla timmar och vridit mig, tänk om alla tycker den är tråkig. Tänk om recepten är för enkla, alldeles för självklara. Sättet jag lagar mat på är inte så äventyrligt, jag gör den bara med syftet att vara den godaste enkla pastan med tomatsås, inte den mest ovanliga eller överraskande. Men tänk om hela boken är en enda stor insparkad dörr, skriven av en person som inte ens är en riktig kock. Men så har små meddelanden börjat komma in i takt med att böckerna hittat till sina nya hem. De första recepten har börjat lagas och responsen har varit tvärtom. Att det är så gott och att det enkla är styrkan, att alla kan. Ni läser den från pärm till pärm i badet och DM:ar upphetsat sen, ni tycker om texterna. Blir glada av att läsa om alla minnen som vävts in i maten. Och på mitt underbara förlag är alla glada när jag är där. När vi ses på signeringen tittar Sara mig i ögonen och säger att det här är bra, att det inte brukar vara såhär. Att stämningen när vi ses och ni får era böcker dedikerade är speciell. Och så händer det jag inte trott. Det som är för stort för att ta in. Boken är nästan slut, inte ens en vecka gammal, en andra upplaga måste genast tryckas. Det finns fortfarande exemplar ute hos återförsäljare men inte länge till, vi måste fylla på. Jag vill så gärna att det ska finnas gott om den till alla värdinnepresenter i advent, till jul. Så jag vill egentligen bara säga tack. Tack för att ni köper boken, tack för att den får flytta in i nya hem, i nya kök, i nya bokhyllor. Och mitt allra största tack för att ni hör av er och berättar vad ni tycker. Jag är rörd och tacksam och ytterst medveten om att det här inte är en självklarhet. <3
