På onsdag börjar vi fotografera nya boken. Onsdag till fredagen veckan därpå. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, Mest förtjusning. Det finns nästan ingenting som är roligare än det flowet och bubblan som är runt Frida och mig, samtidigt är pressen så stor. Och den rena bördan att laga minst åtta rätter om dagen, i sitt hem, utan assistenter eller stylister eller någon som hjälper till, handlar eller förbereder. Fast känslan när man tar en bild, tittar och inser att det är fint, att bilden säger vad man vill att maten ska vara. Det är som ett ton glitter rakt in i blodomloppet. Vad jag tror är viktigt är att vi får göra vår sak bara, inte ta in åsikter som kanske inte är våra, lita på magkänslan. Att skriva en andra bok har varit så mycket svårare än jag trodde det skulle vara. Även om jag inte är lika aningslös som sist finns också en press i mig denna gång. Något att leva upp till. Sist var jag bara en mammaledig marknadschef som skrev en bok medan jag var hemma, Selma var ändå mitt primära fokus. Den här gången är det mitt jobb att skriva, jag har ingen bebis som behöver ammas istället. Det låter kanske bortskämt men det är inte nödvändigtvis lättare att skriva en bok när man har en annan i ryggen. Har tiden att göra det bra. Har tiden att tvivla. När hjärnspökena tar över går jag tillbaka till maten. Tittar på listan av recept, Läser ingredienserna, tänker på alla minnen som är maten. Borrar in mig och stänger tankarna efter dom som säger att maten är så god och visar omtanke. Att jag vill servera min bästa vän exakt varje grej. Enkel men också tillfredsställande. Jag tror man kommer både lära sig nya saker och känna att man klarar dom, det måste väl ändå bara vara en bra känsla? Jag är ledsen om det varit lite deppig stämning här inne, jag har haft några låga dagar. Ibland kan jag känna pressen att bara skriva något kvittrigt inspirerat, prata om något jag skulle vilja förändra hemma eller något som ger mig inspirationsrus. Men så finns inget jag vill ha, inget jag vill ändra och även om jag påbörjar inlägg så kan jag inte skriva klart dom för det går inte att hitta på för er, jag förmår mig inte. Så jag känner mig som en mörk blöt filt när alla andra är så sprudlande. Att jag tar energi istället för att ge. Men så tänker jag att ni kanske är ok med det, kanske ni orkar läsa ändå. Det kommer andra dagar. Onsdag till exempel.
