I jul har min bok hamnat under många granar, ni som köper och får är snälla och rara och taggar mig i kommentarer och bilder. Jag är så oerhört glad och tacksam för det. Men så kom jag och tänka på att jag nog inte berättat om kapitlet Vila ordentligt. För det är ett kapitel som behöver lite förklaring, och som bakgrundstanken är central för, till skillnad från Vardag och Fest som är mer självklara. Det började egentligen i sista dagarna av augusti förra året. En fredagkväll i Apollo Bay efter mässan i den lilla katolska kyrkan sitter min älskade Uncle Peter runt ett bord med tre av hans bästa vänner. Uncle Peter var från början en framstående arkitekt, precis som min pappa och två av hans tre bröder, men på 70-talet fann han sitt kall och blev katolsk präst. Hela hans liv ändrades och samtidigt inte, för att från att leva som öppet gay med pojkvän i London till ett liv i celibat i ett kloster i Australien. Men fortfarande med lika mycket kärlek, och aldrig dömande eller uteslutande. Uncle Peter jobbade med de sjuka och med de behövande, guidad av kärlek och ljus, oavsett om man själv var troende eller inte, det var aldrig det centrala för honom. Så den där fredagkvällen är det vänskap och kärlek Uncle Peter är omgiven av när han äter sin middag. I slutet av måltiden har samtalet glidit in på vad ens godaste, absolut godaste, efterrätt är och min ytterst matglada Uncle Peter konstaterar att hans är en egentligen ganska enkel, klassisk australiensisk passionsfruktskaka och middagen fortsätter in i kvällen. Samma natt ska Uncle Peter gå och lägga sig och aldrig vakna igen eftersom han i sömnen får en massiv stroke. Några dagar senare sitter Selma och jag på ett plan till Australien. Hon är 11 veckor och det har hunnit bli de första dagarna av september. 28 timmar sitter vi på ett plan tillsammans, Selma i min famn och jag i sorg och saknad. Saknaden kanske verkar konstig eftersom det ändå inte var som om vi sågs speciellt ofta men Uncle Peter var alltid närvarade ändå. När Selma föddes höll han mässa för henne, när mamma fick sin stroke likaså. Väl i Australien är våra kylar alltid fyllda, alla är ledsna men ingen är någonsin hungrig vår familj. Genom mat bärs vi i vår sorg av vänner. På begravningskaffet efter den långa och vackra ceremonin, besökt av ett oändligt antal människor som Peters varma sätt rört under sitt liv, och som Selma jollrat sig igenom till alla prästers stora förtjusning, står ett oändligt antal passionsfruktskakor på efterrättsbordet. Och det är här vad som ska bli fröet till kapitlet vila föds, i tanken att mat är ett medium för omtanke, för kärlek och för att visa att man finns där, handgripligen. Att man minns och kommer ihåg. Så det är vad som är maten i kapitlet Vila i min bok. Mat för en vän i sorg, mat att ställa i någon annans kyl, mat när man är trött och behöver återhämtning. Mat att ställa utanför dörrar och mat för den där parantesen i tiden när ett barn har kommit till världen, när tröttheten är öronbedövande. Enkel att äta, närande, lätt att värma, god att äta kall. Gör mycket och ha länge, gör snabbt eller med liten insats. Och självklart, självklart finns receptet på Uncle Peters passionsfruktskaka med.
