När det känns som allt svajar lite för mycket är det enda jag vill att återvända till tryggheten, som en reträtt till säker mark. Mat är så för mig, som att hojta att man är i bo och inget kan ta en. Och i vanlig ordning är det i köket du hittar mig när saker och ting är skakiga, då blir jag praktisk, ska mätta alla munnar. Det är underligt för generellt ser jag mig som en person som inte alls är speciellt linjär utan snarare utpräglat lateral. Men skaka mina grunder så står jag där och ska rädda, en kastrull åt gången. Om vi ska prata mat och barndomsminnen så finns det en rätt över alla andra för mig. Eller egentligen är det en doft, det är doften av smör som försiktigt fräser vitlök och det där friska järniga när persilja träffar den varma pastan. Idag vet jag att vi åt mycket spagetti med smör, vitlök, parmesan och persilja för att min mamma var ensamstående student med två barn men min emotionella koppling till det är ren och skär njutning. För det är ju det godaste som finns, eller hur? Och mamma kallade det alltid Pasta al burro och bara något har ett italienskt namn så känns det onekligen lyxigare, si? I boken skrev jag att detta är ett lyckligt matminne snarare än ett riktigt recept vilket jag står fast vid, dock utan inbördes rankning. PASTA AL BURRO Ingredienser (4 PORTIONER) 300 g spagetti 3 vitlöksklyftor, rivna 2 msk hackad persilja 350 g riven parmesanost salt och nymalen svartpeppar 50 g smör att steka i Börja koka pastan. Medan den kokar, fräs vitlöken i en stekpanna med smör. Den ska inte ta färg, utan bara bli väldoftande och aromatisk. Häll av pastan när den är precis al dente. Vänd ned den i vitlökssmöret tillsammans med persilja och parmesan. Smaka av med salt och ordentligt med svartpeppar. Servera genast.
