Jag fick nyligen några frågor om att skriva om mat för barn som äter dåligt. Jag har skrivit om det tidigare också men det är ett ämne som tål resoneras kring många gånger. I föräldraskapet av mina tre barn är vardagsoron över vad de äter eller snarare inte äter det jag oroat mig allra mest över. Det har varit olika för de olika barnen och även om jag inte vill skuldbelägga varken mig själv eller någon annan måste jag också konstatera att i takt med att jag har hanterat matsituationen bättre barn för barn, så har situationen i sig också blivit bättre. Men igen, det jag menar är alltså inte att du som har ett barn som äter extremt begränsat har dig själv att skylla för det. Men utifrån min egna erfarenhet kan jag ändå konstatera att jag har varit en bidragande faktor i perioder av dysfunktionella måltider. Men ingen är utan fel och det här är något vi måste kunna diskutera utan att förgås av skam och skuld. Det var framförallt i min roll som förstagångsförälder som mat var ett problem med min dotter. Alla mina barn har varit oerhört förtjusta i att amma och mat var inte något de var speciellt intresserade av mer än att smaka lite på en sked. Amningen var den främsta källan till mättnad och ingen av dem har slutat självmant eller velat dricka välling, ersättning, knappt gröt eller napp. De har också samtliga ammat mycket på nätterna långt efter vad BVC tyckt varit dags att sluta med det och därför heller inte varit hungriga på frukost på morgonen och det har lett till ett mönster där vi har kämpat med dålig matrytm fram och tillbaka. För mig var det triggande, framförallt med Ruby, för att det skapade hjärnspöken kring min stora skräck, att mina egna gamla ätstörningar på något sätt skulle föras vidare till barnen och att mat för evigt skulle vara ett minerat område. Jag vet självklart att en 1,5-åring som vägrar äta frukost är milsvidder från en olycklig 16-åring som svälter sig men hjärnan är ju en komplicerad sak och jag såg en lång serie olyckor leda till en annan, speciellt då alla barnen legat under på viktkurvan - om än följt sina egna. Förutom rädsla finns det också ett mått av skam i att inte kunna få sitt barn att äta som det behöver eller ha en kost som man upplever som näringsrik, varierad och glädjefylld. Lägg till att också jobba med att skapa god mat i någon mån så finns det självklart en känsla av att känna sig som en bluff där också, som inte ens kan få sitt barn att äta vettigt. I de värsta stunder har den rädslan och skammen också mynnat ut i ilska och frustration. Ilska över att ännu ett försök till att prova något nytt misslyckats. Frustration över att alla andras barn verkar öppna munnen glatt och prova. Ilska över sin egna irritation och insikten att barnet plockar upp på det och ännu mer stålsatt stretar emot och knäpper munnen hårt. Frustration över ännu en natt vaken ammandes som kommer leda till att mönstret upprepas nästa dag igen. Så vad var det som efter Ruby började ändras redan med Otis och sedan var totalt förändrat med Selma, som också i sin tur är vårt absolut matgladaste barn, och som trots att hon är liten i kroppen och väldigt petite, faktiskt äter riktigt bra och provar allt? Avslappning och att bli varm i kläderna skulle jag säga. Med Selma tror jag att jag har följt henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde som orolig 28-åring med Ruby. Jag har lyssnat mer på mig och henne och mindre på andra. Jag har också haft färre förväntningar på hur saker ska vara och låtit det ske mer i synk med oss. Jag har också lagat mindre bebismat och ännu färre burkar och bara låtit henne äta av vår ”vuxenmat”. Vällingen provade vi knappt, kanske ett eller två försök men när hon bara tittade på mig med avsmak så fick det räcka där. Inga 7-8 olika sorters flaskor, ingen nypa socker, ingen tetra eller kall eller varm eller den eller den här sorten. Vi gick bara vidare. Jag skulle råda alla med barn som äter lite halvdåligt att läsa på om Baby Led Weaning, när jag tittar på hur våra matsituationen förbättras är det den strategin som varit närmast det som faktiskt fungerat. Förutom att låta barnen i egen takt äta och prova riktig mat tycker jag också dessa saker fungerat bra: ”Babyvåfflor”. Mosad potatis, rester av rostade eller kokta grönsaker, lite majs eller broccoli som rörts ut med ett ägg, riven ost, örter och lite extra tillsatt fett. Bara att grädda i ett våffeljärn eller steka mjukt som en plätt. Bra att plocka med själv och enkelt att ta med när man äter ute. Gräddiga tomatsåser. Vi äter som bekant en hel del pasta i den här familjen och att reda såser med grädde, crème fraiche eller allra helst färskost är något som mina barn ofta ätit bra av. Andreas och jag äter ganska sällan gräddiga såser eftersom det inte riktigt är vår smak men det är en enkel sak att ta lite av såsen och reda åt barnen utan att för den sken skull behöva laga egen mat åt dem. Ersätta gul lök med schalottenlök. Varken Ruby eller Otis tror att de tycker om lök. Det brukade vara en ständig misstänksam fråga och eftersom det mesta jag gör grundar sig på en bas av lök, morötter, selleri och vitlök var det mycket som de inte ville äta på grund av det. Men det var aldrig smaken av löken i sig de reagerade på utan konsistensen och det kan jag verkligen förstå. Jag gillar heller inte alltid stora lökbitar. Entré: schalottenlök. De tunna lagren av löken gör att när den finhackats i princip är omärkbar konsitensmässigt och smälter in i såsen. Så förekommer jag bara vid servering med att säga att det inte är nån sån där lök ni inte gillar i, vilket defacto är sant-ish och så är den diskussionen över. Fruktpuree och mos med avokado eller fet yoghurt. Ett babytips som fungerat bra för oss har varit att mosa eller skrapa fruktpureer tillsammans med något fetare, såsom avokado eller lite fet yoghurt. Vettiga klämmisar. Jag vet att det finns kritik kring det här med klämmisar men för oss har verkligen vettiga produkter, såsom Alex & Phil tillexempel faktiskt verkligen funkat. Vi har börjat med de som varit mest uppenbart goda, såsom Persika och vaniljsmoothien eller den med havtorn och mango och snart har barnen lärt sig känna igen att de tycker att klämmisarna som ser ut sådär är goda, och vips har de ätit den med morot och amarant eller buttnernut med kokosmjölk. Det har liksom öppnat dörrar och varit ett smidigt komplement. Stödköttbullen. Älskade stödköttbulle. En förutsättning för mer avslappnade måltider för mig har varit att själv bli mindre rigid. Det innefattar bland annat att bara ge efter för att åtminstone två av mina barn är ganska begränsade i vad de tycker är gott och ge efter för att vi alla mår bättre om det finns en skål stödköttbullar eller likande på bordet. Prova lite av allt om det går och om inte, finns det alltid nått att bli mätt på för alla. Plock och mysigt på bordet. Det här är ett tips som jag också skrivit om tidigare och men att duka upp många små skålar med saker man kan plocka med Och servera sig själv av, morotsstavar, rostad potatis, nån röra, ärtor, kanske äppelbitar och tända ljus, sätta på lite musik. Att bestämma sig för att inte tjata utan prata om andra saker. Ställa frågor, kanske kluriga. Ha lite musikquiz. Helt enkelt skapa en avslappnad miljö som är mysig för alla. Och nej, det är kanske inte så en onsdagsmiddag i början på mars ser ut när man måste iväg till teaterlektioner efter men det kanske kan vara en lördagslunch? Eller nån annan dag när alla, inklusive en själv, har bra förutsättningar? Slutgiltigt så är nog att hitta en avslappnad balans mellan vad som faktiskt fungerar i praktiken och ens egna ideologiska föreställningar om mat och måltidens betydelse i en familj vad som har varit av största vikt att komma fram till för mig. Hur det är viktat dem emellan ser såklart olika ut för alla men så har det varit för oss. Och även insikten att mat är något man tittar på i ett stort perspektiv, det är helheten av en långsiktig kost som är av vikt, inte varje liten enhet i sig. Vad ett barn får i sig på en vecka är viktigt, varje stund måste inte vara perfekt eller balanserad. Det kan också vara skönt att finna lite tröst i för de barn som går på förskola och ofta äter mer varierat där än vad de gör hemma, såsom det är för många. Hur känner ni om det här, är det rimliga tankar? Vad har fungerat för er?
