Den vackraste tiden är nu. När man klär upp hemmet med kreativitet, verkligen dekorerar men det fortfarande känns fritt från traditionella markörer. Det är lite naivare, mindre traditionstyngt. Adventstid är underbar, fritt från julens måsten. Som såklart inte finns, men ändå känns. Jag vill fylla vårt hem med stjärnor i alla dess former, tunna i mjukt papper, hårdare som ser ut som spets. Hänga dem från spegelkanter och ljuslampetter. Girlanger av apelsin och stjärnor. Det årliga tillskottet från Svenskt Tenn till min samling, ljusmanschetterna Plym och Maja Stens hängen Vintergatan. Jag tycker det är så vackert att kombinera metallerna, stakar och manschetter i silver, hängen i mässing. Sam Wildes stora glaskula i djupaste rött med handmålade ränder i rosa och blått hänger i dörröppningen, men bara ena, eftersom den andra som skulle ha häng i den motsatta dörrens lilla hänge gled ur själva kulan när den skulle hängas upp och gick i tusen bitar. Då ville ja spontangråta rakt ned i skärvorna. Desto gladare är jag för min gjutjärnskruka från Näfveqvarn, Blomkruka Nr. 1, formgiven av Anna Petrus. En kruka jag drömt om i år, som beställdes för flera månader sedan, gjorts på beställning av återvunnet material och nu äntligen är här. Men mer om den, Anna Petrus och världsutställningen i Paris 1925 som krukan stammar ut i ett eget inlägg lite senare. Tills dess tänder jag ljus, glädja åt hängena i plymen som låter som änglaspel, rätar till snäckorna som barnen lyssnar efter havet i och njuter av att även nu, i tidiga december, finns det mycket att glädjas över. Vad säger ni, är det inte väldigt vackert i hemmen just nu?
