Jag får ofta kommentarer om att det är mysigt att se helt vanligt vardagsliv här inne så jag tänkte att jag kan bjuda på en dag i mitt ytterst vanliga småbarnsliv. Dagen igår var en så vanlig söndag. Vi gjorde knappt någonting, bar pyjamas till efter lunch, skrotade runt, kom ut först efter 16 och skrotade bara runt tillsammans och ändå så var alla så nöjda. Det är en så skön sak med vår familj tycker jag, kanske lite extra sen vi flyttade hit, vi behöver liksom knappt underhållas eller aktiveras med en massa specialgrejer som ska hända. Vi är rätt nöjda och ganska chill som gäng. Dagen började med att jag fick en sovmorgon jag inte var förberedd på, av någon anledning vaknar jag alltid med en känsla av panik efter att det, får ni också så? Typ som att man försovit sig till skolan och har gjort något dumt. Upp snabbt, plockade ihop nya buketter till sängborden av överblivna rester från gamla buketter, ut med alla sängkläder, skaka och fluffa och så bädda fint. Förlåt och amen. Jag har en så knäpp bild av mig själv av att inte behöva vila, och jo jag vet att det är dumt och nej det är inget jag försöker kokettera med för att verka kvinnlig och duktig. Jag jobbar på det. Sådärja, ordningen återställd. Mattan är tillbaka i vardagsrummet tillfälligt, jag stod inte ut att sitta i soffan med nakna fötter på bart golv och här i sovrummet är vi ändå lika mycket även om det ser kalt ut såhär. Längtar efter att nya mattan kommer men när Ellen, Linn och jag hade en digital AW i fredags förklarade Ellen, som ju är en av grundarna bakom Cappelen Dimyr, att mattan vi ska ha kommer ta extra lång tid att få eftersom det är en variant som inte bara är specialbeställd i storlek för vårt vardagsrum utan att jag också tvunget valt en modell som egentligen inte ens finns i produktion ännu. Så i väntan på bättre tider får det nu bli såhär och det känns helt onödigt att köpa något annat bara får ett par månader. Men sängborden känns 100% bra i alla fall, nu står de till och med på rätt sida, på bilden jag visade av dem förra veckan hade jag precis ställt dit dem och då råkat ställa borden så de öppnade från fel håll i relation till sängen vilket jag fick kanske 60 DM om hehe.. Tur man har extra ögon som hjälp! Tuplpaner med böjda svanhalsar, bland det finaste som finns även såhär precis i sista stunden innan de är helt överblommade, tillsammans med vaxblomma och eukalyptus. Inspirerad av Johanna så planterade jag ut ett litet gäng Pärlhyacinter i den avlånga krukan från Uppsala Ekeby som jag köpte av en granne för ett par kronor på Enskededagarna för ett par år sen. Hoppas de tar fart och blommar snart. Vacker vallmo från Klorofyllverstan i Norrköping lyser upp i vardagsrummet. Häromdagen var ni ett par som frågade om det här med att vi har tre barn men ändå en del saker framme och undrade om jag plockar fram saker för bilden men sen rensar undan. Så är det inte, det hade jag aldrig orkat med på något plan. Selma klättar absolut upp på bordet och jag får be henne både en och två gånger i veckan att inte lyfta skulpturerna i huvudet eftersom halsen går av då. Och det äts chips och fredagsmys vid glasbordet men mattan är i ull och inte ens gräddfilsdipp är omöjligt att få bort. Det mesta klarar ju en hel del pill och jag är inte så brydd med att saker slits och nöts, livet måste ju fortgå och hur något ser ut på sociala medier kan aldrig gå före hur vårt liv faktiskt fungerar. Det vill inte jag och absolut inte Andreas heller som inte ens håller på med sånt här. Lunchen blev barnens favorit ugnspannkaka. Tricket tycker jag är att göra den i en mindre form så den blir tjock och hög och att använda havremjölk istället för vanlig mjölk. Det blir lite mer puddinglik i konsistensen då. Alltid lite extra salt i receptet, kanske några finrivna syrliga äpplen eller morötter och äkta vaniljpulver, muskot eller kardemumma i också. Efter att lunchen åkte alla de sista julsakerna ner i en låda och upp på vinden. Jag har låtit ett par stjärnor hänga kvar på dörr och fönsterhandtag de senaste veckorna men nu fick även de ge vika. Vi ses igen nästa år. Mamma kom förbi på en kaffe på eftermiddagen och då passade hon och jag på att prova en ny variant på möbleringen. Bord och stolar ner i rummet och trädet upp en liten bit, framför balkongen som vi ändå inte använder mer än till att vädra med eftersom det känns riskigt med barnen och alla ens katastroftankar. Vill vi absolut hänga på balkong har vi ju också en till in mot innergården där det är kvällssol. Den nya möbleringen skapade en lite tydligare uppdelning mellan måltidsyta och vardagsrumshäng som jag kan gilla. Det som också är bra med den här varianten är att trädet slipper stå nära ett element också vilket den absolut hatar. Ska vi ha en matta här under bordet? Jag vet verkligen inte. Golvet är så fint och har en så mjuk lyster som känns lite tråkig att dölja när det nu också kommer en ännu större matta på andra sidan rummet. Nåväl. Det om det. En sista sak - jag inser att jag inte visat några julklappar och jag har faktiskt en väldigt speciell som förtjänar uppmärksammas lite extra. I min ljuslåda ligger nämligen de vackraste ljusen i mannaminne. Så fina att det knappt finns ett tillfälle att bränna dem. De fyra vita till vänster, handstöpta av Ruby själv, varsamt inslagna i prickigt papper och noggrant textat Till Mamma på. Har ni sett nått så sött? Blir helt gråtmild av dem.
