Min mamma har varit hos oss i helgen. Det är något underbart vuxet med att bädda iordning gästrummet som vi äntligen tagit tag i ordentligt, lägga fram fint vikta nytvättade handdukar, en liten vas med prärieklockor och phlox, ställa fram ett glas och en liten vattenkaraff. Peak vuxen att få göra det åt sin egna förälder. Och på tal om att vara förälder, har ni sett något gulligare? Jag älskar Rubys rum så mycket, mest bara för att hon älskar det själv. Gepardmasken hon gjorde i femårsgruppen, BFF-teckningen från Mira inklusive genomskinligt hjärta gjort med tejp, kladdkriteteckningen från skolan som kommer med en lista om Rubys egna finaste egenskaper och vilka egenskaper flickan på bilden har. Skolplanschen på en wombat vi tagit med oss från Australien. Det är ytterst ostajlat av mig men helt och hållet av Ruby själv. Tycker det är så viktigt att det får vara hennes plats, inte min att styra. Hela helgen har jag gått runt hemma och fullständigt myst. I fredags kom vår matta från Cappelen Dimyr, min bästa vän Ellens varumärke som hon startat tillsammans med sin syster Maja, man Jacob och deras vän Kristoffer. Jag känner mig så stolt att ha den hemma, den är inte bara vacker och fint gjord, den är också deras dröm och på något sätt är det som de finns här hemma med oss nu. Det knöt också ihop rummet på ett fint sätt, mattan är väldigt stor och det var exakt vad som behövdes, fast jag trodde vi redan hade en stor matta. Jag tycker egentligen inte om ”regler” i inredning men om det finns ett par som är vettiga så är att alla mattor borde vara stora, en av dem, det gör verkligen skillnad. För små mattor har en tendens till att göra alla andra möbler ser lite kobenta ut, det misstaget har jag själv gjort tidigare. Något som är intressant också är hur mycket det ljusa inslaget gjorde i rummet, jag har ju medvetet valt bort allt vad vitt heter på väggarna men nu när det här melerade cremevita mattan ligger där känns det helt rätt. Det vita hamnade på rätt ställe. Jag fick en fråga om sladden från lampan också, nån som såg den och skrev en gråtemoji. Men den är där med meningen, det är en tvinnad textilkabel i exakt samma gula nyans som soffan, jag tycker det är så fint att den hänger sådär. Alla rum behöver ett visst mått av "fel", tycker ni inte? Men i skrivande stund är jag faktiskt inte hemma, jag följde med mamma till Norrköping och ska ha en ett och ett halv dygn lång koncentrerad skrivarstuga här. Parkera mig i soffan och bara plöja text till nya boken, inga avbrott, inga hämtningar eller distraktioner. Det är så himla svårt med långa deadlines, jag hinner fundera för många varv runt mig själv och bli osäker på det banala i vad jag skriver. Men bara jag kommer in i flowet, inte börjar om och om och om igen kommer det bara flöda, det vet jag. Oh well. Vi hörs imorgon, nu ska jag hamra ner text. Hoppas ni har en fin söndagskväll!
