När vi flyttade till vårt nya hem för lite mer än ett år sedan hade jag redan från början en väldigt specifik önskan om att det skulle bli ett hem med mycket färg. Det är nytt för oss, jag har inte riktigt trott att det är så jag vill ha det tidigare. Men jag tror att färgen för mig har visat sig vara ett medium för personlighet och värme. Jag har velat att vårt hem ska vara en plats där alla trivs, som är lugn men varm och som är lite modig också, med riktig färg, inte nyanser av vitt och grått som vi bott i tidigare. Personlig och egen. En flytt är ju möjligheten att göra om, fundera ett varv till på vilka känslor som är viktiga för en i sitt hem. Omtanke om de som finns där är det viktigaste för mig, att hemmet tar hand om oss på ett lugnt sätt. För att nå den känslan hade jag från början en bild av att använda tydliga färger men med relativt mycket svärta i. Det tycker jag grundar färgerna på ett sätt, gör att de inte vibrerar som pigga pasteller eller luftiga nyanser med energi utan får något lugnt och sävligt över sig. Grundade. I vardagsrummet målade vi såklart en aquablå som är samma färg som Skye, vårat hus i Australien. Romantiska nostalgiker som jag själv vill nog gärna bygga in betydelse i allt, historier och kärlek som finns invävt i det mesta, även färgval. Jag trivs inte i tanken om nystart, jag vill fortsätta väva i mitt lugna och trygga även om det kan göras i nya miljöer. En evighetssymbol mellan min barndom och mina barns barndom. Kök och sovrum blev havrefärgade, och sovrummet har sedan dess hunnit ersättas med min egna tapet. Köksstolarna målade jag högblankt tomatröda, vackert mot väggarna i köket. Hallen blev djupt engelskt röd men även den har hunnit byta skepnad, idag är den randig och jag har aldrig älskat den så mycket som jag gör nu. De röda köksstolarna står för tillfället på vinden, de ska komma ner nu i jul igen, lite som säsongsmöbler. Men färg är såklart inte bara väggar utan minst lika mycket textilier. Eftersom vi precis fått vårt tredje barn behövde vi en större soffa. Vi hade redan en mörkblå sammetssoffa och den taktila känslan kändes självklar, jag har faktiskt inte tyckt det varit helt omöjligt att ha med småbarn. Jag ville också att soffan extradjup och i ett inspirationsrus när jag plötsligt insåg att ockragul är den absolut vackraste färgen till aquablå föll valet på en modell som heter Luca Grande från MeliMeli. Soffan är generös i djup och passar hela familjen. Den i kombination med vår stora auktionsfyndade dagbädd som formgetts av Axel Einar Hjorth som barnen gärna ligger på och en Milton-stol från Dux så finns det gott om plats för alla. Lyckan när jag en dag sprang på de randiga fällpallarna i canvas och trä, det var precis vad rummet behövde, jag tänker på danskt 30-tal när jag ser de randiga sitsarna. Den stora semiantika kelimmattan har jag fått från mamma, sådana hittar man ofta på auktion, de är ultimata mattor, tåliga och användbara, inte så känsliga även om det spills fruktsallad rakt på den när vi tittar på fredagsfilmen ihop. Den andra saken som varit viktigt i all färg är de botaniska inslagen, den stora fiolfikusen som vuxit sig enorm under de 5,5 åren vi haft den, de gängliga pelargonerna, filodendron jag fick från Pernilla som läser bloggen. Alla blommor i alla vaser, de många kransarna jag gjort. Även de genomgående inslagen av rent trä, från matt len furu till till mörk bland rotfanér. Jag har onekligen en dragning till det, tittar alltid på de sakerna först på loppis och auktion. Den sista saken som varit viktig är hur operfekt det är, allt är inte optimalt, allt är inte fixat. Men det ger också en känsla av att det här är ett hem att leva i, jag är inte orolig att barnen ska förstöra något, vilket de också med jämna mellanrum gör. Det är ett avslappnat hem, så känns det i alla fall för mig. Otis älskar blå tejp - så hans konstverk från förskolan är upptejpade med blå tejp, och ja gott så. [caption id="attachment_21631" align="alignnone" width="1000"] Bilder utöver mina egna: James Stokes/Elle Decoration, Jesper Florbrant/SvD[/caption]
