Julie som läser här ställde en rolig fråga igår efter att ha tittat på mina söndagsstories då jag lagar mat. Hon undrade hur jag är i köket med andra, alltså när det inte bara jag som står vid kastrullerna. Jag gissar att jag nog klassar in på någon som är ganska kass på att laga mat med andra, i alla fall om jag inte får vara tydlig dirigent och dela ut uppgifter och ganska exakt hur de ska göras. På det sättet funkar det ganska bra med barnen, de gör exakt som man säger och frågar om allt. Mamma är den person som betytt absolut mest för mig när det kommer till matlagning men inte ens vi två är helt synk när vi lagar ihop, det är lite som två personer som vill styra i vals. Det finns såklart undantag, såsom jul men om hon är hemma hos oss en vardag? Då sätter jag hellre henne i kökssoffan med ett glas vin så umgås vi så. Inte för att jag egentligen vet hur det skulle vara att laga mat tillsammans i vardagen, för hemma hos oss är det med absolut övervägande majoritet jag som lagar all mat, så när som på mat till barnen som Andreas såklart också gör när det behövs. Men när det kommer till allt mer avancerat än barnbasics lagar jag i princip allt, och allt som oftast, till och med lägger upp på tallriken. Alltså hans tallrik, är det lite sjukt? Inser det nu när jag skriver det hehe. Jag köper också mest mat men gör å andra sidan också absolut minst disk. Men helt ärligt - gör folk ens det? Lagar ni mat tillsammans? Vuxna i vardagen? Peak mysigt men det känns som sånt som det inte finns tid för? Kanske om båda tycker det är lika roligt? Härligt om man inte har kids kanske? Andreas är inte alls road av matlagning, om han lagar vill han ha ett exakt recept, är helt inkapabel till att hitta på lite allteftersom eller anpassa maten efter vad som redan finns hemma. Byta ut på känsla. Ibland när jag ser honom skära något, typ en tomat kan jag genuint förundras hur man kan göra något så enkelt, så komplicerat och.. ineffektivt? Det vevas fram och tillbaka med kniven, antagligen också fel sorts kniv, skärs i konstiga vinklar och helt utan logik. Det är både direkt skrämmande och hjärtskärande att se. Helt ärligt så klagar jag inte, för mig är matlagningen också ett life hack, en paus i dagen, man får stå och fixa med något som är roligt, styra över vad som äts, lyssna på något härligt. Känna sig tillfreds när alla tycker det är gott. Det är inte så att jag hjular in i köket av artistisk lycka och kreativ höjd, så tänker jag nog aldrig på mat direkt men det är så.. soft? En så himla ojobbig syssla. Jag har ganska bestämda åsikter om hur saker och ting ska göras. Jag tror det är lite fundamentet till hela den här blogg och Instagramgrejen när det kommer till mat, man är någon form av tipsmaskin som tycker massor om mat och måltider på olika sätt, vill formulera sig kring det och få fler att göra samma. Tipsigt och konkret är också sådant som jag tydligt märker landar bäst hos andra. När jag skriver saker som att man ska använda hela tomater och inte krossade, att aldrig pressa vitlöken, använda den pannan eller en sån här slev. Det är liksom ingen som vill meditera över hur ljuvlig en tomat är? Absolut inte jag själv heller. Det känns så himla himla viktigt att inte dra på för stora växlar när det kommer till mat. Det är gott och härligt och mysigt och definitionen av omtanke och umgänge men det är också bara mat. Man kan beställa en pizza om det blir äckligt. (Men gud nåde dig om du inte skär moroten i små bitar som jag tycker man ska)
