En månad i ett avsevärt mycket mindre beach house än lägenheten vi bor i till vardags har fått mig att ifrågasätta den svenska strävan efter bostadskvadratmeter. Eller svensk och svensk, kanske att det är en storstadssjuka som vuxit fast i mig också. En evig längtan efter större och mer, bättre och tjusigare. Men vet ni vad min första tanke var när vi rullat in våra väskor i hallen var? Jo, ”Varför bor vi såhär stort?”. 185 kvadratmeter med nästan fyra meter i tak, tre fungerande kakelugnar och två balkonger. Vi behöver det inte egentligen, hade utan tvekan kunnat skala bort åtminstone 50 kvadrat - det är en mindre lägenhet i sig själv om man ska vara krass. Missförstå mig rätt, jag älskar vår lägenhet och den är vacker, men är den rätt? Det är så lätt när man flyttar till en mindre stad och helt plötsligt har ett smörgåsbord av bostads alternativ framför sig, som också är av helt annan dignitet än tidigare att tänka att det störta, tjusigaste och bästa är det självklara valet - men är det verkligen det? Är störst verkligen bäst? Ska man vara ärlig så tar det tar jättelång tid att städa och hålla efter, rummen sväljer möbler men blir ändå aldrig fulla och dessutom så umgås alla nära varandra ändå mest hela tiden. Så vem vet, nu har tanken väckts och vi får se. Kanske den leder till en förändring i framtiden, kanske inte, men tanken är lockande.
