Hej från ett soligt Köpenhamn, jag har den härligaste helgen jag haft på flera år och är helt uppfylld av inspiration, lycka och vänskap. Men Köpenhamn och alla tips förtjänar ett eget inlägg senare i veckan, idag tänkte jag att vi ska ta en titt på våra tre senaste hem och hur de utvecklats? Egentligen är väldigt många av möblerna de samma, det blir tydligt att jag inte gärna byter ut saker, men det är ändå tre väldigt olika hem. Totalt har Andreas och jag ägt fyra olika bostäder ihop, när jag var gravid med Ruby 2011 köpte vi vår första gemensamma bostadsrätt i Enskede, innan dess hyrde vi på Erstagatan mellan Vitabergsparken och Folkungagatan. Eftersom vi båda är uppvuxna i lummiga lugna områden kändes det inte aktuellt för oss att bo inne i stan med barn, jag hade en stark bild av att jag inte kunde se mitt barn lära sig cykla på en stökig stadsgata och såhär i efterhand är att flytta till Enskede är ett av de bättre beslut vi gjort. Det finns verkligen ingen annan stans i Stockholm som gör mig sugen på att flytta dit, jag drabbas aldrig av den känslan. Enskede är som en lugn egen liten stad med vackra hus och trädgårdar, där barnen har vänner i varje port och själva kan gå ut och leka och ge sig ut på upptäcksfärd utan föräldrar om de vill, eller springa och plinga på en vän, samtidigt som vi också lever ett socialt liv här med grannar och vänner, trevliga restauranger och stammisställen för morgonkaffet samtidigt som, när man behöver, så är det 9 minuter till Slussen och citys hustle and bustle. Vårt allra första hem bodde vi i 2011 men därifrån har jag knappt några bilder, jag skaffade Instagram sommaren 2012 och innan dess hade jag nog inte en tanke på att fotografera mitt hem. Men vi bodde i alla fall i det gamla sjukhemsområdet som ligger i den delen av Enskede som heter Svedmyra. Det är vackra hus från 20-talet som var sjuksköterskebostäder från början, och det visade sig att Andreas farmor som varit sjuksköterska hade bott där i sin ungdom. Vi bodde i en gullig liten tvåa med rutig hall och vita målade plankgolv. 2014 var jag gravid med Otis och några veckor innan han föddes så flyttade vi tvärs över gräsmattan till huset bredvid vårat, vi hade nämligen fått möjlighet att köpa en lägenhet med renoveringsbehov utan att den hade kommit ut på marknaden och gjorde vår första renoveringsresa. Klassiskt höggravid tog jag en del beslut som kanske inte var helt genomtänkta, jag ville bara komma framåt i processen och att allt skulle vara klart till Otis föddes. Samma kväll som sista möbeln levererades - faktiskt vårt soffbord som vi har nu, började fostervattnet sippra men det förstod jag inte då. Nåväl, lägenheten. Det var en etagelägenhet som till halva delen var öppen hela vägen upp till nock och hade exponerade takbjälkar. Planlösningen var sån att på nedre våningen fanns kök, matplats, vardagsrum med utgång till en balkong och ett stort rum som fungerade som barnens lekrum men det var inte där de sov eftersom vi ville ha dem uppe på samma våning som oss. För uppe på övervåningen som täckte halva undervåningen under snedtak låg vårt sovrum som var öppet ut mot sidan av vardagsrummet och även ett avstyckat barnrum som inte hade riktigt fönster ut utan bara ett fönster som var satt i väggen ut mot nästa rum. Det rummet blev aldrig riktigt bra, det hade all potential men kändes ändå alltid som en glorifierad garderob. Hade vi bott kvar hade barnen absolut behövt flytta ned till lekrummet. På nedvåningen byggde vi ett nytt ljusgrönt kök på befintliga stommar med marmorskiva och stänkskydd, blandare i mässing och tjusig spis från Smeg. Lägenheten var mycket ljus och vit sånär som på barnens sovrum på ovanvåningen som var mjukt mullvadsfärgat. Den stora öppna trappan från vardagsrummet upp på övervåningen var blankt vitmålad och kändes alltid som en livsfara för barnen. En natt när jag bar ned Otis när han var bebis ramlade jag i trappan och höll handlöst. Jag minns hur jag i fallet böjde kroppen så Otis klarade sig utan en skråma men min blåslagna rygg var ond länge och lägenheten kändes aldrig riktig densamma efter det och jag började bli väldigt fokuserad på allt som jag tyckte var opraktiskt med den. Ganska snart därpå flyttade vi 10 minuter bort till Handelsvägen, mitt emot skolan i Gamla Enskede. Ett stort vackert hus från sekelskiftet med stora fönster och spröjs. Lägenheten i sig var ganska nyrenoverad, hela det våningsplanet och det under hade tidigare hyrts ut av bostadsrättsföreningen till skolan för fritidsverksamhet men nu hade bostadsrättsföreningen styckat av, renoverat upp och sedan sålt som lägenheter. Här var vardagsrum och kök del av en öppen planlösning i ett enormt rum där jag var tvungen att jobba mycket med mattor för att skapa rum i rummet. Det var ljust och härligt men också ganska svårt att inreda eftersom det kunde bli ganska flytande. I och med att allt var nyrenoverat var det fula moderna element med de gjorde jag elementskydd i linne till. Väldigt enkelt faktiskt med en båge runt gjord med gardinvajer. Golvet var dock svårare, trägolvet var visserligen breda plankor men det var ändå en parkett som inte kändes helt genuin och rejäl. En liten detalj men något jag ofta tänkte på. Färgerna i lägenheten var mjuka och snälla, vardagsrum och kök i en kall vit, en ljusgrå hall med inmålade garderober, en liten serveringsgång i samma färg och sedan två sovrum, ett mindre som blev mitt och Andreas som jag målade i Farrow & Balls grågröna Pigeon och så barnens stora delade som var ljust blågrått. Handelsvägen var jättehärligt på alla sätt, vi hade nära vänner i portarna bredvid och älskade de sociala aspekterna. Men planlösningen gjorde att vi hela tiden visste att här skulle vi kunna bo relativt många år men när Ruby och Otis behövde egna krypin skulle vi behöva flytta. När Selma oväntat plötsligt var på väg sattes de tankebanorna plötsligt på högfart, med tre barn skulle det inte funka i längden och genom erfarenhet vet vi att det tar tid att hitta rätt i Enskede, det dyker helt enkelt inte så värst ofta upp riktigt bra objekt eftersom folk inte flyttar. Nu var hustankar något som upptog väldigt mycket av vår tid, det är så himla sällan fyror eller större kommer ut på marknaden i de här kvarteren men samtidigt kände vi ganska definitivt att hus inte var vår grej, inte just nu i alla fall. Så plötsligt en sommardag var vår lägenhet på Hemnet. VÅR lägenhet. Med den vackraste innergården i hela Enskede, där det odlas pumpor, tomater, gurkor, zucchini och jordärtskockor. Där det står pelargoner utanför portarna och grannarna anordnar utomhusbio i sommarnatten. En lägenhet som tidigare varit två, som slagits ihop och upptog hela våningsplanet. Med separat kök som jag velat ha i årtal, vackra golv och fyra små rum som angränsade till vardagsrummet. Ett till varje barn och så ett gästrum som Andreas också kan använda till sitt målande och de små dioramorna han bygger. På torsdagen såg vi annonsen, på fredagen såg vi lägenheten och på måndagen skrev vi på pappren. Även den här lägenheten var vit och det var det första jag genast ville ändra på. En mjuk havre i sovrum och kök. Vardagsrummet var så självklart att det skulle målas aquablått. Det är nämligen exakt den färgen som vårat strandhus i Australien, Skye, är målat i exteriört. Som den romantiska nostalgiker jag är så är sånna saker njutningsfulla. Minnen och hyllningar som vävs in i besluten man tar som på något sätt gör att jag känner mig mer kopplad till en helhet. I Otis rum målade jag väggarna creme men de fina fönsterkarmarna och nischerna i samma aquablå som vardagsrummet. Rubys rum har en fondvägg i en ljusare lite lättare aquablågrön. En dammig ljusrosa färg finns i Selmas rum, och hallen målade jag på engelskt röd. Färgprakt med andra ord. Vi har inte behövt köpa många nya saker, däremot är soffan ny för att vara anpassad för en familj i vår storlek. Det var ett bra beslut, här får alla plats och alla tre barnen och deras vänner ligger ofta i hög där. Kökssoffan är nygammal, den kommer från Karin som jag berättat om tidigare. Det finns såklart massor med saker som skulle kunna vara annorlunda eller bättre med det vi tycker mest om med vårt hem är exakt det jag tycker är viktigaste i ett hem. Det är trivsamt. Trivsamt, snällt och avslappnat. Vi mår bra där, vänner mår bra där och egentligen är det väl det enda man kan begära.
