Igår var jag på en lunch på Svenskt Tenn som presenterade det nya samarbetet med den brittiska, mycket hajpade unga konstnären Luke Edward Hall. Luke, som var med på den fina, intima lilla lunchen berättade om sin konst och produkterna han skapat och Thommy Bindefelt som är marknadschef och kreativt ansvarig på Svenskt Tenn tog sedan vid och berättade med en genuin stolthet om Svenskt Tenns samarbeten, historia, om Estrids mod och hur före sin tid hon var när hon 1924, endast 30 år gammal, investerat arvet hon just fått från sin far i ett eget företag. [caption id="attachment_19388" align="alignnone" width="810"] Bild: vogue.com[/caption] Och där uppe, i det vackra soldränkta rummet fyllt av mjukt blekta mönstrade fåtöljer, rottingsoffor, träskåp med handplockade lövtunna vinglas, sittande längst ett bord klätt i klorofyllgrön linneduk, med fuschiarosa servetter och små vaser i tenn fyllda till bredden med fullt utslagna pioner slog det mig så oerhört hårt - herregud vad jag älskar Svenskt Tenn och allt vad företaget står för. Jag tror det är så himla lätt att vi med hemmablinda glasögon glömmer vilken oerhörd skatt vi har här, både i form av artistisk höjd, kvalité, arv, historia såväl som den konstnärliga excentricitet som faktiskt bubblar på Strandvägen. I podden pratar vi ofta om kvalité och vår tids hunger efter hantverk och kunskap, en slags kontrarörelse till industrialiserad massproduktion, nyheter varje vecka och slit och släng. Att vi, till viss del i hållbarhetens anda, ser en medveten generation drömma om att investera i ett långsiktigt hem - och med investera men ar jag inte nödvändigtvis via en prislapp utan en investering som likväl kan vara i form av tid som läggs ner för att på andrahandsmarknaden hitta bordet, lampan, skeden som köps med ambitionen att vara för livet. Den andra hårdvalutan av vår tid, något vi nästintill fetischerar och anser vara bland det finaste som finns är väl, och rätta mig om jag har fel här, inspiration, och att vara en inspirerad, inspirerande person. Och i precis den kontexten är det så lätt att förstå varför Svenskt Tenn är så oerhört relevant även för en yngre generation som jag tror nu upptäcker dem och hur varumärket drar konnotationer till kultur, konstnärlighet, färg och smak snarare än bara konservativa damer med salonger och tunga plånböcker. [caption id="attachment_19389" align="alignnone" width="810"] Bild: svenskttenn.se[/caption] [caption id="attachment_19387" align="alignnone" width="900"] Estrid med hennes favoritsaker. Bild: svenskttenn.se[/caption] Visste du att Svenskt Tenn ägs av en stiftelse och att vinsten doneras till forskning, främst inom ekologi och medicin? Visst du även att de, i andan av hur Estrid gav Josef Frank en plattform att blomstra på efter att han lämnat den gryende nazismen i Österrike, idag driver en sömnadsateljé där nyanlända svenskar med bakgrund inom sömnad arbetar och för sitt unika hantverk vidare, samtidigt som de studerar svenska på arbetstid en dag i veckan? Ett integrationsprojekt med unikt värde för alla parter om jag någonsin har hört om ett. Suck. Älskade fantastiska Svenskt Tenn. [caption id="attachment_19386" align="alignnone" width="900"] Bild: svenskttenn.se[/caption]
