Bland det mest intressanta jag hört i jobbsammanhang är meningen ovan, Are you making it better or are you making it different? Låt mig förklara sammanhanget. Christene Barberich är ny redaktör på The New Yorker. Ett drömjobb för någon så pass ny som henne, nu ska hon minsann visa hur duktig hon är. Hon får sin första text att redigera. En bra text, av en erkänd journalist men så är det ju också hennes stora chans att visa vad hon går för. Så hon börjar jobba på texten. Ändrar en liten sak här. En uppbyggnad där. Ett kommatecken, en punkt, ett ord, en mening. Det blir mycket röd penna. Hon lämnar nöjt in texten till sin chefredaktör för godkännande. Här kan man inte ta miste på hennes ambition, att hon är driven och duktig. Christene blir inkallad till sin chefs kontor. Med vänlig ton och värme ber hennes chef henne att sätta sig ned. De ska nämligen gå igenom exakt varenda ändring hon gjort i texten, en efter en och så ska de fråga sig Are you making it better or are you making it different? efter varje ändring. Är svaret att Christene gjort texten annorlunda för att sätta sin egna prägel på den eller har hon de facto gjort texten bättre? Ego i arbete är en farlig sak. Det är så oproduktivt, gör att man tappar fokus på det som är rätt och bäst för uppgiften. Are you making it better or are you making it different? har jag haft nedskriven på en liten lapp vid mitt skrivbord sedan februari 2016 när jag först hörde intervjun med Christine Barberich, grundare av Refinery29, en ledande global plattform fokuserad på att nå nästa generation unga kvinnor, i intervju-podden Oh Boy by Man Repeller. Christine är en person jag verkligen ser upp till, hon är intelligent, ödmjuk, inspirerande och framför allt verkar hon vara trygg nog att inte behöva framhäva sig själv på bekostnad av andra, kanske det mest sympatiska drag jag vet. [caption id="attachment_19731" align="alignnone" width="900"] Christene Barberich[/caption]
