Om du följer mig på Instagram har du kanske sett att jag varit fullkomligt golvad av serien Normala Människor de senaste dagarna. På den nivån att jag såg alla tolv avsnitt på två dagar sedan genast såg om hela serien rakt på. Nu har det gått några dagar och jag är på allvar sugen på att kolla en tredje gång. Jag saknar karaktärerna för mycket. Det är något med serien som fullständigt transporterar mig tillbaka till känslan av ung kärlek som känns som den är på liv och död, som att vara nykär och drabbas av en golvande förälskelse. Sån som man nästan kan ta på i ett rum. När jag träffade Andreas var det så, upp över öronen, black-out kär. Jag tatuerade in hans namn på min handled 72 dagar efter att vi träffades och så innerligt och tryggt jag älskar honom idag så är det ju onekligen något speciellt med den där nya kärleken. Den som inte är trygg men alluppätande. Den som man inte äger, fast det kanske man inte gör med någon kärlek. Jag tror att, för mig just nu, kanske för många av oss, när livet är såhär som det är just nu är det helt rätt att förtappa sig i romantik. Släppa scroll och memes och 511 klipp i Stories och bara försvinna djupt i romantisk förtrollning, gärna med inslag av hjärta och smärta och bara få gråta ut. Gud vad jag har gråtit de här dagarna. Det har varit så skönt. Jag har gråtit tills jag nästan haft en känsla av att vara mig bakfull och samtidigt helt ren. Jag frågade på Stories vad jag skulle ersätta Normala Människor med och har fått så många förslag. Jag ska sammanställa allt så kommer det som inlägg imorgon, men tills dess, om du inte sett Normala Människor, gör det nu. Vi hörs sen, x
