Idag har jag jobbat precis hela dagen, nu här på kvällen när barnen är nattade är min första paus idag och det är först nu som jag hunnit titta in här för att säga hej, ledsen för det. Jag vaknade tidigt, strax innan 05 imorse med hög puls och stress över att det redan var måndag och jag glömt göra en del av allt jag var tvungen i helgen, hur kunde jag ha tappat bollen så? Det tog säkert 10 minuter innan jag insåg att det i själva verket var söndag och att jag visst hade tid att göra det jag behövde inför veckan som kommer. En stressad hjärna tänker inte hela tankar, det är klart. Men det var inte det jag tänkte skriva om här på kvällen utan om något så roligt som vad jag faktiskt jobbat med större delen av dagen, nämligen matstyling och presentation. Det är ett så roligt ämne för det går så tydliga trender i det och i vår dokumenterande tidsålder så tänker jag att det också blir som en signatur, en lika tydlig avsändare som vilket artistiskt signum som helst. När man fotograferar mat är stylingen bland det mest avgörande, om inte det mest avgörande. Bra styling förmedlar smaker, konsistenser, känslor och stämning. Jag skulle säga att det jag tycker allra värst om är när uppläggningen är överarbetat, när maten ser ut som den försöker vara något den inte är, när det är för tillkonstlat, utspritt, uppradat, snurrat och duttat. Exakt samma som den stämning kring bordet jag tycker sämst om. Mat upplagd i form av torn är en sådan klassisk version av den känslan, det andas av 90-talets fine dining och känslan när man inte förstår hur man med bestick ska angripa en rätt är lika ohärlig som daterad. Detsamma gäller dekoration som inte har något på rätten att göra, men ändock är där - Lex timjannystan på allt från sallader till chèvre chaud (Unpopular opinion: timjan är inte ens gott?). Uppläggningar med orimliga mängder mat - för lite som för mycket är samma sak, Mason jars med smoothies som bokstavligen rinner ner för kanterna känns lika underliga som pastaportioner som precis är lagom för en endaste perfekt uppsnurrad gaffel. Med detta sagt vill jag ändå bära fanan för dekorerad mat - men med en viss, ja kan vi kalla det avslappnad kontrast? Herregud, det är ju inte så att jag inte har ett antal olika burkar torkade blommor i min kryddlåda och sista bilden i boken är på en väldigt dekorerad tårta med stora mängder pressade blommor. Men om vi utgår från just den bilden så kan vi se det här jag menar med kontrasten tydligt, visst blommorna är otroligt gulliga men frostingen är väldigt operfekt och de mörka bottnarna lyser tydligt igenom som ni ser.Hade tårtan varit täckt med en perfekt frosting hade blommorna inte fungerat lika bra, då hade något rustikare behövts i kontrast. Ett annat bra sätt att få fram kontrasterande detaljer tycker jag är att fundera över snittytor. Jag tycker ofta extremerna är allra vackrast, antingen mandolinhyvlade flortunna perfekta skivor eller stadigt uppbrutet eller rivet. Svamp till exempel, som på bilden ovan på quinoarisotton, river jag nästan alltid för hand istället för att skiva. Ojämnheten är dels vackrare, men ger också nästan alltid en härligare konsistens när man äter svampen, med krispiga kanter och mjuka, lena innanmäten. Samma med mozzarella, den skivar jag aldrig, utan river alltid i bitar. Och när vi är inne på snittytor- så är snittsidan också en sån liten detalj som gör skillnad - en tomat skivad tvärs över är vackrare än uppifrån och ned, på samma sätt som päronet är vackrare när det får skivas längst med och behålla sin vackra form. Det här gäller också ärtor i sin skida, det är lite pill, ja, men har man ork och tid är de vackra delade längst med och försiktigt öppnade så man exponerar den lilla raden ärtor. Vassa bra, små knivar är viktig för detta. Det kommer faktiskt tips på varumärke för knivar senare i veckan, håll utkik. Ska jag skiva ägg gör jag även det längst med så man får den vackra formen, det är ju faktisk inte jobbigare än att lägga ägget åt andra hållet i skivaren. Ska jag däremot ha ägghalvor i en sallad eller soppa tycker jag de är vackrast om man skalar, gör ett litet snitt mitt på en sen bryter upp i halvor tvärs över. En annan sak jag tänker på när jag stylar mat är att undvika att bli allt för symmetrisk och jämn. Sylt är vackrast lite off center, örter naturligt spridda över istället för perfekt utplacerade, basilikablad är vackra om i alla fall några av dem ligger upp och ned. Detsamma med bär, de brukar bli härligast i ojämna antal och i mjuka, naturliga formationer. Utan att bli allt för långrandig tänker jag också på finish och yta som sista detalj. Något pudrat eller ringlat över, oavsett om det är en olja, brynt smör eller en sirap, flingsalt, nymalen svartpeppar eller krasse - ja egentligen vad som helst som passar behövs nästan alltid, framförallt om rätten ser lite för perfekt ut, eller ännu värre, torr och trist. En sista detalj som får bort det överarbetade. När jag lagar mat tror jag att jag tänker såhär mest hela tiden, inte bara för de gånger jag stylar inför fotograferingar, utan även i vardagen. För mig är en vacker ostmacka godare än en så bara tryckts ihop, det är lite samma som med dukningen. Jag såg nån kommentar någonstans från någon som var urtrött på att det ska hällas upp i kannor och fixas jämt och att det kändes så oskönt och stelt och jag kände mig såklart lite träffad men har sedan dess funderat en hel del på det men landar hela tiden i att jag ändå verkligen tycker den lilla, lilla ansträngningen är värd det, att det knappt ens är jobbigare när det går av vana och framförallt att det inte känns stelt eller konstruerat, varken i genomtänkt presentation eller i dukningen. Vi är väl alla olika där, men för mig känns det här så i alla fall.
