Igår fick jag ett DM som jag har bett att få dela här, jag tycker det finns så mycket här i som är allmängiltigt för känslor många av oss går igenom just nu. Det löd såhär: Hej Sofia ❤️ På många sätt känns du som en vän eller storasyster som jag kan anförtro mig åt. Dina kloka tankar & mjuka formuleringar har många gånger hjälpt mig att reflektera kring & förstå mig själv & världen bättre. Nu vänder jag mig till dig i en stund av oro. Jag & min blivande man ska gifta oss i sommar. Vi har planerat & längtar i snart två år. Nu kom coronan & gör allt så himla osäkert. Jag, som är ett otroligt planeringsfreak, tar det här hårt. Alla bilder & förväntningar jag skapat i mitt huvud måste nu tänkas om. De här månaderna inför som jag ville fylla med pepp & glädje fylls nu med tårar. Jag vet att kärleken inte är inställd. Jag vet att vi kommer få gifta oss, kanske med en mindre ceremoni nu & en större fest vid ett senare tillfälle. Jag vet också att det finns de som lider så mycket större nöd och att det här ändå trots allt ”bara” är ett bröllop. Ändå känns det så sorgligt. Jag har snurrat på i denna negativitet i flera veckor nu & den formligen äter upp mig. Du har förstås absolut ingen skyldighet att ge mig något svar på hur jag kan göra för att kunna känna glädje igen. Det är alldeles för mycket att be om. Men kanske kunde du, som utomstående, ge mig lite perspektiv på situationen & hjälpa mig att hitta lugnet, tryggheten & peppen igen. Förlåt för att jag öser ur mig så här. Känns lite skamligt & nästan fräckt av mig. Till saken hör också att min blivande mans mamma hör till riskgruppen så även om det enligt det rådande läget i sommar skulle vara okej att ordna bröllop så känns det rent moraliskt omöjligt för oss. En av de svåraste sakerna att navigera emotionellt i just nu är en vardag som bitvis, ibland sjokvis, fläckas av känslan av besvikelse, oro, tristess och ångest inför ens vardag, planer, jobb och liv i exakt samma stund som så många, i vår direkta närhet, går igenom de här dagarna under så mycket värre förhållanden. Människor som är sjuka och dör, som förlorat sina företag, som massvarslats med dåliga utsikter för nya jobb, som jobbar inom vård och äldreomsorg. Människor som förlorat älskade. Vad enkelt livet hade varit om vi var så rationellt endimensionella varelser att känslor hade varit likställda med logik, att vi hade kunnat väga våra känslor i en allmän vågskål och utifrån dess vikt, bedömt hur mycket något skulle få kännas i relation till alla andras olycka. Men så är ju inte livet och när vi inte låter oss få känna, och uttala besvikelsen över något så stort och samtidigt så litet som ett bröllop ställt på ända, då tror jag också det tar fäste i oss och sipprar djupare. Att försöka ursäkta det istället för att erkänna det. Det är jättetråkigt att Corona-tider har ställt in ert bröllop så som ni tänkt och planerat länge. Det är helt uppenbarligen en dag du sett fram emot länge, fy fan vad trist. Jag förstår att du är jättebesviken, det hade jag verkligen varit också. Vilken jäkla total-fail 2020 har varit hittills. Tillåt dig äga de känslorna, att du inte gör det gör inte någon annans situation mindre jobbig. Jag tänker att när vi tillåter oss känna det där fullt ut så kan vi också ”känna klart” de där känslorna och acceptera stunden för vad den är. Ta tag i oss själva och börja bygga något nytt. Gå vidare från det gamla och lämna det bakom sig. Nu blev det såhär, vad gör vi nu? Du är som du säger en person som tycker om att planera, vilken perfekt egenskap i en situation som denna. Det kommer hjälpa er enormt mycket när du och din man får chansen att planera ett helt nytt bröllop. Fint så. Hade jag gift om mig idag istället för nio år sedan, då hade jag gjort det jättelitet. Alltså åååh vad fint. En family affair, så intimt. Kanske i en lummig trädgård om det är något som finns i familjen eller i en park såsom Bellevueparken vid Carl Eldhs ateljémuseum. Stått på den lilla trappan med gästerna i en enradig halvcirkel runtom, låtit alla varit delaktiga, sådär som går när man bara är några. Låtit alla få uttala sina önskningar för brudparets liv, gjort dem delaktiga i ceremonin. Gått helhjärtat in i det intima som bara kan vara när man är så få. En eftermiddag i september när solen är gyllene eller dag i oktober när luften är klar. Efteråt hade jag ätit middag på en restaurang, den bästa jag vet. Låtit maten vara utmärkt, inte bröllops-ok. Druckit de bästa vinerna och skålat i kristall. För när man är få kan man istället göra det bättre. Och sen, några månader senare, hade jag bjudit in till den största, mest glittrande brakfest någon någonsin varit på. En fest som slutat i uppsträckta händer och skriksång i grupp och varma ryggar och avslängda klackskor. För livet är det också. Men vet du, och här kommer det viktiga. Jag hade inte svängt ihop det här nu i sommar eller höst som ett skyndat andrahandsval, hört av mig till allt och alla för att hitta en plats och en dag som inte redan är bokad, burit oron för om din svärmor kommer sättas i risk eller om ni kommer få ändra om igen, för tänk om allt är precis som det är nu om några månader också? Jag hade börjat planera för 2021 istället. Jag hade ägt de nya planerna, gått in i det med glädje och förväntan, så som man kan efter tid att känna klart besvikelsen över att det blev såhär just i år. Tid som framförallt ger dig möjlighet att bygga upp peppen som du hade för i år igen, inte i form av ett andrahandsval utan som en chans att tänka om och tänka nytt och framförallt tänka bättre. Jag tror det kommer bli magiskt <3
