Det finns något väldigt existentiellt och mänskligt över samlande. Det knyter oss till ett större sammanhang, skapar nya sammanhang. Som ett träd med många förgreningar. I bokskåpet i vårt vardagsrum står början på min egna samling av tenn från 30 och 40-talet, bland de mest prisvärda svenska hantverket man kan hitta. Formerna är utsökta, detaljrikt men avskalat, romantiskt men också rent. Välbalanserat. Mitt intresse för antikviteter är nedärvt från min morfar, en samlare och auktionsälskare på alla sätt. Bokskåpet är ett arv från honom och i precis samma skåp fick jag idag veta att morfar hade sin samling av svenskt tenn från 30 och 40-talet. Det känns oerhört fint, trädet visade sig ha fler grenar än vad jag trodde.
