I Stockholm är det iskallt och blåsigt och precis från här i kökssoffan där jag sitter och jobbar ser det ut att vara gnistrande vitt ute. Halt som tusan är det också, det var det enda jag tänkte på när jag gick med Ruby till skolan imorse, måtte folk inte ramla och bryta benen nu. En sån våg med benbrott vet jag inte hur de ska orka på akuterna. Jag var såklart medveten om situationen på Stockholms sjukhus redan innan, men efter igår natt när vi körde ut frukostarna vid 01.30... Ja vad säger man. De kämpar. På S:t Göran var det en vakt som kom ut och hämtade maten och han var märkbart tagen av situationen därinne. Min känsla nu såhär dagen efter? Tacksamhet och en stark övertygelse om att nu gör vi friska vårt bästa att inte belasta sjukvården på något sätt alls, gör allt som FHM säger åt oss att göra. Det är en solidarisk handling mot vårdpersonalen att göra så. I förrgår natt drömde jag en mardröm om att det brann hemma. Det började på köksbänken och var små blå lågor som nästan inte gick att se, som gas som brann överallt. Jag försökte blåsa ut det men det gick knappt att se och jag var så rädd att jag inte kunde skrika till Andreas, som vanligt i mina mardrömmar hade jag ingen röst. Otis gav mig en brandsläckare men det var inget tryck i den. När jag vaknade hade jag hjärtklappning och tvingade Andreas att klappa mig på håret tills det la sig. När jag vaknade tänkte jag på en inläggsidé som Elsa skrev till mig för någon vecka sen, 5 älskade saker hemma, sånt man hade velat rädda. Det är såklart allt och ingenting men det är ändå mysigt att veta vad som betyder någonting för olika människor så här kommer fem av mina mest älskade saker hemma. I vårt bokskåp står den här lilla globen. Den ser inte mycket ut för världen men det är ett storm glas som gör att det känns som vi har lite magi hemma. Beroende på hur kristallerna i vätskan ligger och formar sig förutsäger den vädret, med samma teknik som sjömän använde på 1700-talet. Jag vet inte vad det är riktigt, men den ger mig så mycket en känsla av ett hem, symbolen av den är en spännande plats för ett barn att växa upp på. Mina pärlhalsband. Pärlor är min eviga kärlek, jag har alltid älskat dem, kommer alltid göra, aldrig tröttna. Det stora är det här, av Helene Kask. Tunga vackra barockpärlor, kort och klumpigt och bedövande vackert. Bredvid ligger Mikimoto-pärlbandet jag ärvt efter farmor Kathleen. Hon dog innan jag föddes men jag har alltid känt mig nära besläktad med henne. Mamma som var gravid mig med när hon dog säger att farmor sa att hon skulle vara min skyddsängel. Hon var djupt religös och skänkte hela sin förmögenhet till kyrkan när min Uncle Peter blev präst. Det var hennes största lycka i livet. Min mandolin. Högt och lågt som alltid här. Men få saker är så hjälpsamma i köket, min har väldigt många år på nacken men fungerar utmärkt trots dagligt användande. Benriner är märket, köp den. Dagbädden. Ett auktionsfynd utan dess like. Hela familjen älskar den och den är, sin strama uppsyn till trots sövande bekväm. Ser ni också leksaksbilen? Min mormor samlar på Josef Ekbergs Sgraffito och den här lampan har jag fått från henne. Färgen är nästan identisk med den Aquablå vi har hemma och ser ni under, den är från exakt samma år som vårt hus. Älskar det.
