Konst har alltid varit ett sätt tala till, väcka, locka, chocka, uppröra, ifrågasätta och skaka om våra känsloliv och intellekt. Något som kan vara både helt abstrakt och samtidigt en väldigt delad upplevelse, en gemensam skapelse, en gemensam sårbarhet och känsla av sanning. Vem grät sig inte igenom den här minuten mellan Marina Abramović och Ulay 2015? På många sätt kan jag tänka att förmågan att ställa frågan varför i kombination med kapaciteten att skapa konst är vad som gör oss människor upplysta. Det är vad som skiljer oss från djuren. I tid av förändring är konst en accelerator, ibland en agitator, ett sätt att känna det oförklarliga, ett sätt att ta in vad som måste förändras och aldrig får ske igen. Ibland är det nästan komiskt, som i form av musik som bär det fördolda uppdraget att elda upp till revolution, ibland är det så ärliga berättelser om krig att de måste täckas med skynken när politiker ska prata om våldsamma invasioner, vilket är exakt vad som hände med FN:s reproduktion av Picassos Guernica när Colin Powell skulle tala om invasionen av Irak 2003. I den stunden vi är i nu vill jag prata om konstnären Titus Kaphar. Kaphar har ett kraftfullt och direkt sätt att exponera historia för vad den är och genom dekonstruktion visa på kolonialism såväl som att problematisera avsaknaden av representation. Hans verk visar både på lidande, ilska och förtvivlan. Det är starkt och samtida och fångar sorg såväl som beslutsamhet. Denna vecka är det hans verk som pryder framsidan av det senaste numret av TIME Magazine, ”TIME Special Report: Speak Their Names”. Det är ett porträtt av en svart mor, i hennes ansikte, i de sammandragna ögonbrynen är smärta och saknad cementerat. I händerna håller hon silhuetten av ett litet barn som inte finns där, ett barn som ser ut att vara närvarande i hennes väsen men som också är obarmhärtigt frånskilt henne, bortskuret ur duken, borta ur tiden. Med ett knä mot sin nacke ropade George Floyd efter sin döda mor. I stunden där var de lika frånskilda varandra som modern i Kaphars porträtt är från sitt barn. Ingen kan trösta någon här. Som ett sorgeband fylls TIMEs klassiska röda ram av totalt 35 namn. Trayvon Martin, Yvette Smith, Eric Garner, Michael Brown, Laquan McDonald, Tanisha Anderson, Akai Gurley, Tamir Rice, Jerame Reid, Natasha McKenna, Eric Harris, Walter Scott, Freddie Gray, William Chapman, Sandra Bland, Darrius Stewart, Samuel DuBose, Janet Wilson, Calin Roquemore, Alton Sterling, Philando Castile, Joseph Mann, Terence Crutcher, Chad Robertson, Jordan Edwards, Aaron Bailey, Stephon Clark, Danny Ray Thomas, Antwon Rose, Botham Jean, Atatiana Jefferson, Michael Dean, Ahmaud Arbery, Breonna Taylor och George Floyd. Konst är viktigt och rått och och av yttersta vikt i tid av förändring och vad Kaphar fångar är allt det. Till verket hör också en dikt som du hittar här.
