Jag har spenderat kvällen djupt nedsjunken i Valentine Schlegels verk, framförallt de skulpturala påbyggnader, främst i form av öppna spisar, hyllor och flödande former hon skapade i privata bostäder. Schlegel är lite av en bortglömd udda fågel, verken platsar inte riktigt i arkitekturen och har inte heller hittat sin självklara på konstmuseum, en slags hybrid mellan skulptur och bruksföremål, fast i stängda hem. Valentine föddes 1925 i en konstnärsfamilj i hamnstaden Sète i södra Frankrike. Hon studerade konst, hade en fascination för det gedigna hantverket och blev därigenom själv mycket tekniskt skicklig. Efter en en sejour i Avignon där hon bland annat arbetade med scenografi och props på en konstfestival flyttade hon 1945 till Paris. I Paris kunde hon leva ett friare liv som öppet lesbisk och i och med det livet kunde, inte underligt nog, också hennes egna produktion äntligen blomstra. Det började egentligen med en vas som hon efter att ha skapat kände att den spiselkrans hon föreställt sig av vasen skulle stå på inte existerade, och helt sonika då skulpterade fram den, i det existerande rummet. Valentines rötter, både i Sète men också i länder kring medelhavet lämnar aldrig hennes artistiska uttryck. Det påminner om fasader i sömniga, om vågor, om sand och vatten, sjögräs och snäckor. Det är former man känner igen samtidigt helt nya, minimalistiska men också fullständigt maximalistiska och att det skulpturala får integreras så i hemmen, känns inte bara rasande modernt, utan också otroligt nyskapande.
