Av de saker här hemma jag är mest förälskad i är mina snäckor bland de käraste. Jag letar alltid efter dem, vill bara ha de som är allra allra mest speciella. De är som konstverk och skulpturer och magiska ting i ett, gamla gamla. Tänk att de funnits på havets botten och nu ligger på mitt vackraste bord, bland mitt sköraste porslin, i mina barns dockskåp. Vi har säkert ett femtiotal här hemma i olika storlekar och formationer, samlade sedan jag var en liten flicka. Jag minns när jag flög hem från Australien första gången helt själv utan barnflicka. Då var den lilla glansiga cowriesnäckan jag hade i jackfickan nästan som ett litet rosenband för en sexåring. Min pappa som är arkitekt är besatt av nautilussnäckor, det är något med takten, geometrin, balansen och perfektionen. Den nästan magnetiska dragningen till att samla snäckor är lika gammal som människan själv, vi har alltid gjort det i alla kulturer, fraktat dem långt ifrån kuster. De är var vi kallar mnemotekniska objekt - laddade med förmågan att skapa minnen, att stryka handen över insidan av en abalonesnäcka är att minnas den strand den hittades på. Symboliskt representerar de det feminina, lycka och fruktbarhet men också att höra det som inte finns i rummet, pilgrimer, päreporten och en skönhet som är svår att förklara. Bättre objekt att fylla hemmet med får man leta efter, tycker ni inte?
