Idag hade jag egentligen tänkt blogga om en inspirerande lantlig inredning som jag hittade i House & Garden, en tidning som seglat upp bland mina favoriter de senaste åren. Under samma år har jag också lagt åtskilliga timmar på att hitta precis rätt färgnyanser i vårt hem, lärt mig bli rätt duktig på blommor, bäddat sängar till perfektion - något jag gör själv då jag inte tycker min man gör det bra nog, köpt konst, ljusmanschetter, linnetyger och silverbestick på auktion, loppis och i vintagebutiker. Jag har bakat, picklat, torkat och förvällt efter konstens alla regler. Hittat exakt rätt doftljus för vårt hem. Fotat, tipsat, skrivit och delat med mig till en växande skara, i överväldigande majoritet kvinnor, likasinnade. Och jag märker hur min smak blir allt mer klassiskt och romantisk, hur allas vår smak är mer och mer en hyllning till gamla tider än banbrytande samtid. Bilderna jag tänkte blogga om idag, som jag genuint tycker om och som jag verkligen blir inspirerad av, är av ett ljuvligt sovrum med vackra inslag av grön gingham. Stoppade möbler, vida lampskärmar. Exponerade takbjälkar och metervis med gardiner. Inramade porträtt på vackra kvinnor som inte lever längre. Men, finns det en baksida i att jag romantiserar och blir så inspirerad av en tid som de facto inte var på vår sida? Som inte var enkel eller bra för oss kvinnor? Normaliserar vi en nivå av hem, mat och inredning som kräver oerhört mycket av oss, framförallt om vi ska skapa och upprätthålla allt det OCH jobba, göra karriär, vara vältränade och pålästa? Närvarande föräldrar som tillåter minimalt med skärmtid och lagar ekologiska mellanmål för de av oss som har familj också. Jag kan själv känna att vi sträcker oss själva väldigt tunna här, om jag får översätta ett engelsk uttryck. I veckans Billgren Wood som kom ut idag pratar Elsa och jag om inspiration för kök och badrum och landar i att vi nog nått nån slags gräns i präktigheten, att vår svenska byggnadsvårdande Bror Duktig-själ nog skulle må bra av lite ”fuck-it attityd”. Skava lite och släppa sargen. Jag har tidigare skrivit om 80% regeln och det här är väl lite en reaktion i samma anda. Hur resonerar ni kring den här estetiken och vad den innebär ut ett filosofiskt perspektiv? Ni som läser här är så himla intelligenta och intressanta så jag är verkligen intresserad av era tankar!
