Jag tänkte vi skulle hänge oss någon som är en komplex tänkare, en rebell vars danskonst är bedårande vacker och fascinerande, såhär på tisdagsmorgonen. Jag blev förälskad i betydelsen av Isadora Duncans dans efter ha läst om Anna Petrus (henne kommer det mer om snart också) och då läst om hur Petrus och Siri Derkert satt upp dansföreställningar inspirerade av just Duncan. Men Isadora har funnits i periferin i mina cirklar sedan jag var barn, de där sidensjalarna i luften påminner om alla timmar av eurytmi jag förvisso genomled, och många av oss har nog hört den sorgliga historien om hennes dramatiska död tidigare. Men hon är så mycket mer och hennes vision om kropp och själ förtjänar att lyftas fram och funderas över. Långt bort från den klassiska balettens strikta regler, tämjda rörelser var Isadoras dans ett vilt medium för moderna tankar om frihet, själ och uttryck. Isadora föddes 1877 i Kalifornien, yngst av fyra barn. Hennes far, som var en konstälskare förlorade tidigt familjens alla pengar och Isadora och hennes mamma flyttade själva med de övriga syskonen i fattigdom till Oakland. Skola var aldrig rätt för Isadora som kände sig kvävd och instängd. Redan som femåring ska hon istället ha undervisat i dans för att bidra till den skrala familjekassan och fortsatte sedan så upp i tonåren. Det var tydligt att Duncan var ett alldeles eget väsen redan från början. Sättet att dansa, i linje med fantasi och plötsliga tankar om skönhet och känsla var inte alls i linje med hur dans såg ut i Amerika på slutet av 1800-talet och 1898 flyttar hon till London. Där börjar hon uppträda i privata hem, inspirerad av bildkonst på grekiska amforor och reliefer hon sett på British Museum. Hennes sensationella uttryck uppskattas i progressiva kretsar och tillsammans med Loïe Fuller börjar hon turnera Europa på det sätt hon sedan fortsatte med fram till sin död. Antikens konst ska fortsätta vara oerhört viktig för Duncan, hennes scenkläder är så långt ifrån balettens snörade restriktiva liv det går att komma, draperade, tunna tunikor i i lager som visar hud och kroppslig skönhet för hon tanken till grekisk mytologi och den upplysta antiken då också kroppen sågs på annorlunda. Isadora är framförallt fascinerande på grund av sina tankar om dansen betydelse, vad den representerade. Inspirerad av Nietzsche utmanar hon inte bara den kristna puritanismen men också den för tiden då rådande idén om dualism - tanken att kropp och sinne är separata genom att istället upp och framhäva kroppen i tro på att den inte är särkopplad själen och därför är helig. Att man genom att känna in kroppen jag kommunicera med något högre. Genom den tron kan hon också tillåta kroppen att förverkliga allt den kan vara i dans - eftersom hon genom den förkroppsligar ett gudomligt uttryck. Hennes påverkan var enorm och utöver sina bejublande egna framträdanden drevs dansskolor hennes namn, undervisande i precis de idéer som tidigare hade varit alldeles för radikala. Isadoras vilja att föra sina tankar vidare resulterade även i den lilla gruppen lärjungar, Isadorables, sex dansande flickor som tillslut adopterades av Duncan och alla tog hennes efternamn. [caption id="attachment_20998" align="alignnone" width="1536"] Isadorables[/caption] Det är grym ironi att Duncan, känd för de fria vackra långa sjalarna dog när en av dem fastnade i ekrarna på hennes sportbil och ströp henne till döds. Hennes epitet som den moderna dansens moder är väl förtjänt och den som studerar hennes konst kommer att se hur den förgrenar sig ända in nutid. Kanske är vi fler i vår tid som är ett underligt äktenskap mellan tuktad självkontroll och kroppar som ska vara för uppvisning som behöver fundera på tankar om kroppens helighet, och dess boning för själen, igen.
