Det finns någonting fascinerande med skönhet, mörker, galenskap, inspiration och kamp. Saker av antikens tragedier. I Niki de Saint Phalle kanaliseras det i oerhörd talang och ett konstnärskap på den absolut högsta nivån. Niki de Saint Phalle föds 1930 in i en aristokratisk fransk miljö, i en familj som förlorat sin förmögenhet i den stora börskraschen och växer upp i New York. Som tonåring är den svalt undersköna men också ovanliga Niki med de stora ögonen modell och pryder Vogues omslag. Men barndomen är inte så enkel som den till ytan kan verka, i den senare konstfilmen Daddy kommer de Saint Phalle till och med i en virvelvind av autobiografi och fantasi behandla ämnen såsom sexuellt våld och incest. Men hon gifter sig med barndomsvännen Harry Mathews och föder två barn, en dotter, Laura och en son, Philip. Men 1953 får hon ett nervöst sammanbrott och läggs in på en psykiatrisk klinik. En del av hennes behandling blir att måla och plötsligt öppnar hon vägen till sitt autodidakta konstnärskap, format ur bildterapi snarare än formell konstutbildning. Och här väcks de Saint Phalle till liv på riktigt, ett liv som 1960, i en tid då detta var oerhört kontroversiellt, får Niki att göra det otänkbara, att lämna sin man och sina två små barn för att till fullo hänge sig åt sitt konstnärskap. Modern med glorian på sne som överger familjen, bland det mest tabu vår kultur kan bjuda på. Men i konstvälden väntar inte det internationella erkännandet på sig, hennes skjutmålningar, Tirs, skapar stor uppståndelse. Niki, likt en modern superhjälte iklädd en dräkt av vita skyddskläder, skjuter mot sina egna konstverk. Inkapslade färgsäckar bakom lager av gips exploderar och blöder ut över verken som utvecklas till stora altartavlor och reliefer. Kyrkan, personliga trauman och patriarkatets maktfullkomlighet ställs ansikte mot ansikte mot den galna kvinnan fylld av hämnd. Niki blir del av det i övrigt helt manliga konstnärskollektivet Nouveau Réalisme med medlemmar såsom Yves Klein, Arman, Jean Tinguely, Gérard Deschamps och Christo bland andra. Inspirerad av Larry Rivers gravida fru Clarice skapar de Saint Phalle för första gången 1965 en Nana, de oerhört kurviga, stolta, strålande maktfulla kvinnliga skulpturer som ska bli hennes kännetecken, arv och stora bidrag till eftervärlden. De storskaliga skulpturernas ultimata förverkligande blir genom utställningen Hon - en katedral som visas 1966 på Moderna Museet i Stockholm. Den enorma ”katedralen” är 23 m bred och 6 m hög, föreställer en gravid kvinna vilandes på rygg där publiken besöker hennes inre via gången mellan hennes ben. Utställningen skapar en enorm reaktion världen över och är än idag är en av de mest omskrivna utställningarna i museets historia. Niki gifter sig senare med konstnärskollegan Jean Tinguely, känd för sina stora kinetiska skulpturer och de kommer att samarbeta nära under flera decennier. Inspirerad av bland annat Gaudís Park Güell i Barcelona blir de Saint Phalles monumentala skulpturträdgård Tarotparken, Il Giardino dei Tarocchi i Toscana hennes livsverk, ett arbete som inleddes i slutet på 70-talet och fortsatte fram till hennes död 2002. Hon kallade parken som är fylld av Nanas såväl som andra skulpturer, däribland 22 skulpturer ur tarotlekens stora arkana, ”ett slags lyckoland där du skulle kunna leva ett nytt slags liv som bara skulle vara fritt”. Niki de Saint Phalle är en av våra viktigaste kvinnliga feministiska konstnärer, erkänd i en mansdominerad (konst)värld och med ett uttryck som är lika delar sprudlande levnadsglatt som rasande kritiskt. När jag ser hennes Nanas, runtom i världen och varför inte bara utanför Moderna Museet här hemma fylls jag av energi, glädje inspiration och en slags sorg också. Men allra mest en brinnande kända av kvinnlig stolthet och släktskap.
