Jag tänkte att vi skulle fortsätta prata smycken, den här gången tänkte jag visa en av mina antika ringar och så kan vi prata om vad som är positivt med äldre smycken. I nästa inlägg tänker jag att vi vänder på det och tittar på de saker som är sämre med att välja äldre smycken, vad tror ni om det? På många sätt tror jag attraktionen ligger i en känsla av att äldre smycken är mer själfulla än nyproducerade. För mig är den känslan framförallt sann när det kommer till slipningar på stenar eftersom det ändå finns många, kanske ofta mindre, guldsmeder idag som gör nya smycken som ändå har en tydlig känsla av hantverk och därigenom upplevs lika själfulla de med. Och ofta är det ju en själv som laddar dem med den där själen oavsett, hela grejen med smycken är ju att de är objekt som används för att markera en viktig händelse, märken i tiden, att de är mer än bara glimrande föremål och då blir de per automatik själfulla oavsett faktiska värden. Men där jag personligen känner att den största skillnaden ligger så är det i en gammal sten, där är upplevelsen i jämförelse med en ny slående. De äldre slipningarna är långt ifrån lika perfekta som de stenar som tillverkas idag, diamanter har idag många många fler facetter, uträknade för att med precision skapa en maximalt glittrig sten. De äldre är ofta lite mindre klara, bulligare, mer unika. Nästan klumpiga på det vackraste av sätt. De besitter kanske inte lika mycket eld i men istället finns det en klassisk skönhet i dem som är personlig och mjuk och tilltalande. Inte sällan upplever man också stenarna som större är min erfarenhet. Jag tänker på skillnaden i en handdrejad skål och en perfekt massproducerad tallrik. Båda kan onekligen vara vackra men det är något i mänskligheten i det handgjorda som lockar en. Det är såklart också drömmaren i en som tilltalas av äldre smycken. Det är relativt ovanligt att man känner till proveniensen speciellt väl men där kan fantasin istället få ta vid. Vem bar den här innan mig, vad har den sett? Vilket arv för jag vidare? Och i skydd av okunskap är man självklart fri att tolka det helt själv. Min antika ring jag tänkte visa är denna. En carmosémodell som på engelska ofta kallas Daisy Diamond eller Daisy Diamond cluster ring, en modell som blev populär kring den viktorianska och edvardianska eran, alltså i tiden kring sekelskiftet som också är då min ring är ifrån. I slutet av 1880-talet lanserade Tiffany & Co sin ikoniska och än idag omåttligt populära förlovningsring med ett slätt band och en solitär diamant i en fattning med sex klor och någonstans där var det som diamanter blev föreviga förknippade med förlovningsringar. Samtidigt har solitärer alltid varit väldigt dyrt och därför seglade även klusterringar i blomformationer såsom min ring upp, kanske med en pärla i mitten, såväl som toi et moi, alltså tvillingringar med två stenar upp som populära alternativ. Min ring är bullig och rund och kombinerar både rött guld och platina vilket även det är tidstypisktt. Just accenter i platina är vanligt kring stenarna eftersom det är tänkt att lyfta fram diamanterna på ett vackert vis. I senare ringar övergår man ofta mer och mer till att enbart arbeta med platina och med mycket mer intrikat filigran-arbete. Vad tycker ni, lockas ni i det operfekta som finns i äldre smycken eller vart är det tjusningen ligger? Och håller ni med om att det ens finns en tjusning där?
