Idag var Elsa, jag och Cecilia Blankens inbjudna till Formex pressfrukost för att delta i ett panelsamtal kring våra tankar om hur nya generationer inreder sina hem, ideologiskt. Om hur vi förhåller oss till inredning som koncept kontra hur våra föräldrar gjorde det. Jag tycker det är intressant för att det på kort tid skett ett skifte som började med ett större allmänt intresse för den nya folksporten inredning (varför det kom sig att den blev det kan vi prata om en annan gång för det är också intressant), som växlade upp i takt med sociala mediers ökade närvaro i våra liv och där vi då plötsligt både såg många fler hem än det lila urval som tidigare bara valts av inredningstidningar, till att vi började visa upp våra egna vrår i bästa vinkel. En förändring som förde med sig ökade ambitioner, som gjorde att vi inspirerades och köpte mer både nytt och vintage, renoverade och investerade mer. Till att vi simultant plötsligt sprang rakt in i en vägg av klimatkris. Eller plötsligt och plötsligt, men så är känslan i alla fall. Och så blev så ett tidigare mycket mer oproblematiskt utbytande, förändrande och konsumerande kretsat kring våra hem svårare att motivera, försett med en fadd bismak. Men våra hem är ju inte mindre viktiga bara för att vi sprang in i den där väggen. I själva verket är de kanske viktigare än någonsin - i den här världen av politisk och ekonomisk oro, av polarisering och slitningar, det måste väl vara då vi behöver våra trygga hamnar mest? Då vi är som mest måna om att ladda dem med betydelse och vikt. Vi pratade om det här idag, och mina tankar hamnar om och om igen i att det finns ett enormt behov av att våra saker behöver fler kvalitéer än att bara vara saker och prylar. Att checklistan är längre och mer genomtänkt innan något kommer över tröskeln med gott samvete. I mat har vi länge diskuterat principer som närodlat, ekologisk produktion, spårbarhet. Men för våra hem har branschen, med vissa undantag, halkat lite efter där. I konst och auktionsvärldens finns viktiga saker såsom proveniens och petittexter som sätter föremål i kontext från plats i historien till ägandeskap. I våra hem har våra ägodelar till stor del tidigare bara behövt berätta historien om vilka vi är men framåt tror jag att historien om vilka de är blir minst lika relevant. Varför just detta trä, varför just denna form, vem har skapat föremålet under alla steg i kedjan? Och för en själv - hur tänkte jag när jag tog beslutet att köpa den? Storytelling deluxe, kanske skolat i en social medievärld där vi blivit just duktiga på att berätta historier. Berättelser som skapar känslor, eller som trendanalytiker från Carlin, den internationella trendbyrån som jobbat med Formex i år så pricksäkert uttryckte det, storyfeeling. Den endimensionella konsumtionens död är kanske här, jag tror vi kräver ett högre syfte, i hållbarhetens tecken. Det själsliga hemmet är här för att stanna, och vad det betyder, hur det ser ut, det kanske ser ut på ett sätt hos dig, ett annat hos mig. Och ett tredje hemma hos Nigel Slater, vars hem bilden här ovan är ifrån. Halleluja och amen.
