Livet på landet är litet och rutinfyllt. När vi skrev vår uppsats framkom ett tema som handlade om behov av låg-stimulimiljöer och när jag tänker efter inser jag att det är precis vad detta är. Det lilla livet här ute på Back är min mest passande form av lågstimuli. För vad som är lågstimuli är såklart något som är olika för olika personer. Vissa når det platsen i en korgstol med en bok, andra i trädgården, i löpspåret, vissa i sömnen eller i pysslandes i köket. För mig är det en kombination av att vara aktiv med något men inte göra många olika saker samtidigt. Ungefär som att min snurriga hjärna hittar lågstimuli i fokus på ett projekt? Gärna något kreativt och med händerna nu när jag verkligen försökt hitta tillbaka till mer glädje. Just ett sådant projekt är det här rummet vars golv nu ska målas och de halv färdigmålade listerna färdigställas. Funderar samtidigt på att måla bjälken i taket. Överdådiga detaljer i en väldigt enkel helhet är min estetik här ute. Har ni sett så vackra rosor och vinbärskvistar bland pionerna? Fina Marie som har Klorofyllverkstan som är min florist har klippt dem direkt från sin egna trädgård. Jag längtar efter att ha egna rosor här ute, när vi är helt klara med fasaden ska de planteras en masse är planen. Tänk er drivor av rosor i krämiga nyanser här? Men ett steg i taget, nu har huset i alla fall precis fått nytt tak och nya vindskivor, för att inte tala om dess första hängrännor. Om tre fyra år tror jag det kommer vara riktigt fint. Middagarna avlöser varandra i trädgården. Underduken är ett antikt lakan som jag tycker har så fin brodyr i kanterna och över den ligger en annan mindre duk tvärs över. De gröna glasen hittade jag på från A la Carte Antik - alla lite lite olika från varandra. Rester och överblivna ostar blir utmärkt snackplate när man är ensam på landet också. I sann anda av mjukhet bär jag dygnet runt pyjamas i olika former. Just dessa shorts är kanske att ta det i längsta laget men jag älskar dem ändå. Mjuk satin och direkt från underklädesavdelningen. Blusen är en gammal som jag hittade längst bak i klädskået på övervåningen. Varje kväll efter middagen promenerar vi bort till forsen och kastar lite pinnar i det rusande vattnet. Känns väldigt fint att det efter lite vila är det enda som rusar här, mitt huvud känns äntligen sommarlugnt. Väldigt välkommet.
