Häromdagen skrev jag på Stories att jag var så glad att jag vågar vara ensam på landet ett par dagar eftersom jag alltid varit så spökrädd tidigare. Mängden svar jag fick från andra kvinnor som alla ställde frågar - hjälp hur gör man? fick mig att inse att det kanske är precis sånt här vi borde prata mer om.Som flicka och senare kvinna lär man sig tidigt att det antagligen är bra att vara rädd för mörkret. Vad som börjar som sagornas figurer i dunklet blir ganska snart verklighetens figurer i dunklet och känslan av potentiell fara växer och blir något allt mer påtagligt. Så plötsligt, medan man promenerar hem från bussen med husnycklarna krampaktigt vävda mellan fingrarna, tror jag många av oss utvecklar någon slags hypersensitivitet. Och precis där ligger väl det svårnavigerade i detta, det blir till slut svårt att skilja på vad som är rädslor i fantasin och var som dessvärre är befogade rädslor. För mig är rädslorna en gröt. Jag är både rädd för vampyrer och alla som hörde avsnittet av Allt Som Är när jag spelade in i garaget vet att en olåst bil i bäckmörker också får min puls att gå i taket. Och det är fine, jag menar inte att man behöver bli av med varje fantasi och orimlig rädsla man har för vad är det ens för mål att vara så oerhört redig och vettig jämt? Men jag är ju också rädd för han som hällde GHB i min drink och nästan lyckades gå iväg med mig och jag är ju också rädd för pojkvännen som slog när han blev arg och jag är rädd för alla situationer som hade kunnat ske men som inte gjorde det. En del rädslor är befogade, men andra de hindrar bara. Av någon anledning har skogen och landet alltid känts värst, mer otryggt än i stan. Står någon utanför ens dörr på natten mitt ute i ingenstans känns det långt mer olycksbådande än där många människor rör sig naturligt. Det här grundar sig inte i rim och reson men i känslor och huvudspöken, men ändock, där är de.Så hur ändrades det då? För när jag skriver det här är det från tredje dagen själv ute på landet och inte ens att ensam släcka lamporna på nedervåningen innan jag gått upp till sovrummet på natten har känts läskigt? På landet har en enorm del varit att muta in platsen, göra den min. Första året här var jag rädd för om det skulle finnas getingbo uppe vid den gamla vedboden, ljuden från nedervåningen på natten, knak i skogen som skulle kunna vara vildsvin och allt vad som fanns i buskagen med högt sly. Mest rädd var jag för att titta ut genom fönstret på natten, för vem vet vad som skulle kunna möta min blick?Men så har jag hamrat, målat, sågat, klippt, räfsat, fällt och klippt. Putsat och planterat, slängt och lärt mig varje vrå. Jag vet precis vad som finns i varje håla av vedboden och att där inte finns några getingbon. Knäppandet på natten vet jag när det är trägolvet och det där ljudet som trappan ibland gör. Jag är inte längre på besök, jag känner mig som platsens mästare, är i kontroll.Kanske är kontroll centralt i det här och också varför rädsla verkar vara så knutet till att vandra genom livet som kvinna? Den andra sidan av att tämja en plats att det tar tid och tid, ja det är ju likställt med exponering. Om och om igen möta natten på samma plats, om och om igen höra ljuden, göra dem trygga och vana. Här finns inget farligt, här är allt som det ska. Att göra det man är rädd för många gånger, utan att det visar sig vara farligt alls. Så mitt svar är att muta in och exponering, så slutade jag vara rädd för mörkret.Har någon av er kämpat mot rädslan för mörkret också? Hur gick det och vad hjälpte er? Tipsa i kommentarerna.
