Vi svänger in till den stora Ica Kvantumen på vägen ut till landet. Bilen är packad med nytvättade kläder och simpuffar i mjuka dammiga pasteller. En stor hortensia till verandan står i bakluckan och en dyr riesling och Fridas Haggan Pet nat ligger i kylboxen. Andreas och barnen sitter kvar i bilen och lyssnar på musik medan jag springer in i den stora affären. Vad lagar man en första natt på ett så speciellt ställe? Pasta och tomatsås, såklart. Spaghetti, burrata, knipplök, basilika och de dyraste burktomaterna, de som kostar 22 kr burken, åker ner i korgen. Spela roll, det här är en speciell middag. Tryffelpecorino, taleggio och ok, Ica Basic Brie för det finns ingen annan kvar i ostdisken. Whatever, Andreas gillar ändå enklaste möjliga, det här blir bra. Andreas hjälper mig lasta in kassarna och nu ska vi åka, det tog definitivt längre än 15 minuter som parkeringsplatsen tillät att man stod där. Fuck, toapapper, mjölk, kex till osten och kaffe har jag glömt, Andreas får springa in för nu pallar jag inte bära mer. Den enorma vattenmelonen till barnen var nog det som fick det sista av min energi. Ett par minuter senare är han tillbaka och nu är vi äntligen på väg. Om 56 minuter ska vi vara framme vid huset visar GPS:en. Vi susar fram på E22:an, det är en vacker och solig sen eftermiddag. I Söderköping fastar vi i varje.jäkla.rödljus för det gör man ju alltid där. Tre sekunder innan linjen blir heldragen och sista korsningen i den lilla staden är passerad skriker jag till Andreas - sväng höger! Vi har ju glömt att vi inte har några bestick?! När vi köpte huset köpte vi det inklusive allt lösöre men sa till säljarna att köket kunde de packa med sig, vi har så mycket sånt ändå. I den mycket mindre mataffären i Söderköping är engångsgafflarna och knivarna slut. Så förutom bambuteskedar följer 10 uppsättningar bestick från Pickadeli med som Andreas får lov att köpa. Vad tokigt, vilken tur att vi kom på det. Tillbaka i bilen susar vi vidare, nu utan stopp. Allér med stora ekar avlöser ljusbeige rågfält och solen ligger låg och vacker. Andreas vill lyssna på jättedåliga ROCK.fm och i baksätet har barnen börjat klaga över att de är hungriga. Never mind. Snart sitter vi på trappen och tittar ut över ängen med rykande het pasta och tomatsås. Jag lagar alltid det som första måltid i ett nytt hem, på en ny plats. Vi svänger av och kör sakta upp för grusvägen som slutar vid vårt hus. FUCK vi har ju inga kastruller??? Ok, ok, ok. Om det är något Andreas och jag är nöjda över som par är att vi inte bråkar eller surar när det blir jobbigt. Snabbt måste vi lasta in kylvarorna, Selma äter en Risifrutti som stödmål. Ruby och Otis får några lördagsgodisar i förskott och jag googlar upp närmsta restaurang som har öppet. Valet faller på Sjökrogen i Loftahammar, det är ungefär 20 minuter bort men de har öppet till 21 och klockan är bara 20. Snabbt skyndar vi in barnen i bilen och kör vidare. Nu är alla utom Selma distinkt hungriga. Det är slingriga vägar men vi är glada och skrattar åt kaoset. Från den bakvända bilbarnstolen hör jag plötsligt ett jämmer följt av ett kristallklart - mamma jag kräkas! Att slita upp påsen, stanna och springa runt bilen går i en enda snabb rörelse. Men Selma är ändå täckt i risifrutti och det är hennes kläder också. Nej, vi har inget ombyte med oss för det packades ur. Nej vi har inte skötväskan med oss för den packades också ur. Är vi ens föräldrar till tre barn? Har vi varit det sen 2011? Varför har vi inte sånt här uppstyrt? I bilen finns inte vanliga våtservetter, utan ett litet paket intimservetter. De köpte Andreas veckan innan att ha i bilen för att han tänkte att det var litet och intimt i bilen, helt oförstående inför deras verkliga syfte. För att torka av Selma funkar de dock någorlunda bra. Det tar ordentligt med tid och ja, man kan säga att jag hellre hade haft en parfymerad wet wipe men vi får det att funka. Ruby sitter hopkrupen med huvudet mellan knäna och blundar för att hon tycker det är så äckligt men ändå. Vi får det att funka. Selma är på gott humör när vi åter kör de sista 11 minutrarna till Loftahammar, nu med öppna fönster. Vi rullar in på parkeringen 20.34 och går in på den pittoreska krogen. Det är mycket folk och glad sorlig stämning. Det ska bli så skönt att få ett bord, gå in på toaletten och tvätta händerna, sätta sig ner äntligen. - Köket stängde för fyra minuter sen säger servitören. Fuck. Ok, det finns en pizzeria 400 m bort, snabbt dit. Barnen har börjat leka på lekplatsen bredvid parkeringen och nu är det med lite panik i rösten vi ber dem hoppa in för vi snabbt som fasiken måste vidare till pizzerian. De blir överlyckliga över att få äta pizza till middag, det är sent som satan men humöret är på topp i den kräksdoftande familjen. Att även en pizzeria stänger sitt kök en halvtimme innan stängning har aldrig ens slagit mig men i bilen på vägen hem mot huset, fortfarande hungriga, såhär strax innan 21, är jag en erfarenhet rikare. Kvart över nio serveras barnen limpmackor med färdigskivad ost, skorpor med smör och Proviva Mango till middag. Det finns en microvågsugn i köket och Ruby äter två av sina godaste mackor i livet: micrad smält ost på rostbröd. Andreas och jag dricker varsin 33 cl Melleruds Paradpilsner ur burken och sedan sover vi hela familjen på fem i en 180cm säng på övervåningen eftersom barnen inte vågar sova själva. Fönstret med de munblåsta glasen står öppet hela natten och ute är det knäpptyst sånär som på vinden i trädkronorna. Det är svalt och mörkt och jag vet inte om jag någonsin sovit bättre än just inatt, fast att min äldsta dotter kräver att jag kramar om henne hela natten. När jag skriver det här? Jo då dricker jag förvånansvärt gott kaffe från kaffebryggaren vi ärvt. Exakt såhär drömmigt, antagligen en ny version av vad som är perfekt för mig.
