[caption id="attachment_27642" align="alignnone" width="900"] Innästlat mellan massiva ekar ute i Tjusts skärgård, bara ett kort cykelavstånd från havet ligger ett gammalt hus från sekelskiftet som en gång i tiden rymt fyra familjer. Ett stadigt och generöst hus med breda såpaskurade golvtiljor, munblåsta fönsterglas och öppna spisar i nästan varje rum på de bägge våningarna. Men också ett hus som behöver renoveras och återställas till sin forna glans. Ett hus som behöver en ny fasad och att äntligen få den vackra veranda det förtjänar. [/caption] Vårt hus. Samma år jag föddes köpte de förra ägarna det, då i samma situation som oss med små barn och en dröm om att leva ett sommarliv där. De har vårdat, älskat och tagit hand om huset och nu är det vår tur att ta över och fortsätta med precis det. Om bara ett par veckor får vi tillträde, och även om resan med huset kommer ta många år att fixa med, kanske aldrig ens ha ett riktigt slut, så kan vi inte packa bilen och åka den dryga timmen det tar dit snabbt nog. Prova göra pizzor i den fungerande vedeldade bakugnen, ta fram pionerna som är lite övervuxna nu och upptäcka bästa promenaderna i naturreservatet. Det kommer finnas att göra men det är också alldeles ljuvligt att vara där precis nu som det är, fast att putsen släpper och kökslandet behöver grävas upp igen. Vi är inne i det här för det långa loppet och jag älskar den stressfria tanken. Vi behöver sätta oss in i och förstå huset och tidsperioden, fundera över hur man bygger, hitta rätt inspiration och göra de val som snickarna sedan kan börja restaurera och förverkliga. Vi fick se huset veckan innan visning då säljarna själva öppnade upp det för oss. Vi satt utanför och drack kaffe, tittade ut på hästarna och pratade länge, men redan när de sa åt oss att gå in och göra oss hemmastadda utan dem, faktiskt fortfarande i hallen vände jag mig om till Andreas och sa – du vet att det är det här huset, eller hur? För när man vet så vet man och där fanns ingen tvekan. Vi hade hittat vårt lantställe.
