Jag får ofta frågan om mina barn äter allt jag lagar, och jag önskar att jag bara hade kunnat svara ja på den frågan rakt av men det är såklart inte så enkelt, för som så ofta med barn, så är ju saker faktiskt inte det. Våra tre barn är sina egna små individer, lika på vissa sätt men också väldigt olika på andra sätt. Deras energinivåer är ganska jämna men där Selma är bestämd och tryggheten själv är Ruby lite mer känslig, disträ och i sin fantasi samtidigt som hon också är verbal som ingen annan, skarp som en kniv. Otis är så snäll som man bara kan vara, blir ganska lätt sårad och kan explodera i ett fyrverkeri av glädje precis närsomhelst. Och när det kommer till maten då? Jo, framförallt Ruby och Otis vill gärna bestämma mycket kring vad de äter och inte äter, och periodvis är listan över vad som går hem väldigt snäv. Jag tänker att det till stor del handlar om frigörelse och just bestämmandet snarare än maten, att få välja själv hur det blir eller inte blir. Det är ju ganska få saker barn egenhändigt kan bestämma över så på ett sätt kan jag förstå varför de styr och ställer med de få saker de kan styra och ställa med. Men det är ändå en potentiell källa till konflikter, tjat och gnissel. Ruby framförallt har sedan bebistiden varit petig med vad hon ätit. I min roll som förstagångsmamma brukade detta stressa mig något enormt. Av oro har jag gråtit i hennes bebisgröt medan hon resolut nypt ihop sin lilla mun. Idag är jag mycket lugnare och, lo and behold, Selma är också mycket lättare med mat. Min egna påverkan som förälder här har nog varit enorm, det finns inga uppdämda vallar av oro mellan Selma och mig över matbordet, som det gjorde med Ruby. Det är väl det där första barnets lott, men all den oron jag bar vägdes förhoppningsvis upp av det goda som hon fick i egen tid och odelad uppmärksamhet. Det finns alltid en balans. Otis är såklart ett eget litet mellanbarnskapitel, jag vet att han äter precis allt med god aptit på förskolan men hemma tar han efter sin storasyster och stora idol i livet. För att få våra, framförallt två större matskeptiker till barn att vilja, våga och prova mat har vi några strategier vi har tagit till som jag tror kan hjälpa många, och jag tar gärna emot fler tips om du har några? Det som har hjälpt oss är: Matlistor Både barnen har fått skriva varsin matlista med 10 rätter som de äter. Det är egna val, men det får inte vara godis eller chips, utan ska vara riktig mat. Serveras något från ens lista till middag så ska man försöka äta det utan att knussla och protestera. Man får ändra sig och ta bort en rätt men då får man ersätta den med något annat istället, och bestämmer man sig att man inte vill ha något på sin lista samtidigt som det serveras får man stryka och lägga till något annat först efter att just den måltiden är över. För oss har detta funkat otroligt bra, dels har de tyckt det varit väldigt roligt att fundera över sin lista och välja och i de fall de protesterat mot maten och vi tittat på listan och sett att det stått där har de snabbat konstaterat ett ”jaha” och sen ätit upp. Snacks Att klippa den värsta hungern innan middagen har varit väldigt hjälpsamt för oss, även om min naturliga instinkt är att man inte ska småäta innan maten. Men jag tror både Ruby och Otis är väldigt känsliga för blodsockerfall och om det är för hungrigt innan maten kan allt gå i baklås med humöret. En skalad morot eller liten macka innan maten räcker fint. Servera sig själv Att få servera sig själv från många små skålar, tänk på taco-vis fungerar också bra, och även om man inte måste äta upp allt så får man smaka i alla fall. Att det blir mindre portioner är också nyckel här, ibland känns det som de blir överväldigade av för stora portioner. Lekar vid bordet Ja, det här låter kanske lite stökigt men vi brukar leka två lekar vid bordet och vi sätter igång dem först när barnen har börjat närma sig att ha ätit upp, vilket 9 gånger av 10 går snabbare för dem än för oss vuxna. De lekar vi leker är musikquiz, en slags introtävling med musik från barnfilmer, Melodifestivalen och TV-serier eller den ganska konstiga leken ”Gissa vilket djur jag tänker på” - Otis tänker ALLTID på en haj och hans ledtråd är ALLTID att den har en fena. Delaktighet Finns tiden är det här den mysigaste strategin, för att vara med och laga mat och sedan få rätten uppkallad efter en själv tycker alla barnen om, och det äts också med stolthet sen. Rubys potatismos (Den ska inte var helt slätt, ha mycket smör och vara smaksatt med örtsalt) har räddat många middagar hos oss. Så, hur har ni det? Har ni några bra strategier att dela med er av? Och hur ställer ni er till konflikter, måsten och regler kring mat, viktigt eller överdrivet tvingande?
