Klumpedunsen Sofia Wood kämpar vidare. Igår ramlade jag i trappan bärandes en stor bricka med nästan alla mina älskade Royal Copenhagen kaffekoppar med tillhörande fat, en vacker Ostindia tekanna, tillbringaren till vår Moccamaster, en oöppnad burk fransk lavendelhonung som vi fått i present från våra vänner när de varit på resa. Kras i tusen bitar och hett kaffe och te som sköljde över mina ben när jag flög ner för stentrappan. Nu sitter jag här med en mörkblå svanskota och glassplittersår på frambenen. Jag undrar om jag behöver kolla min syn, ibland är det som jag inte registrerar höjdskillnader, ni minns kanske när jag ramlade och slog ansiktet i vintras, då visserligen i ett snubbelsteg som togs emot med ansiktet istället för händerna. Trappsteg och trottoarkanter märker inte jag och det funkar kanske inte längre att skylla min kroniska klumpighet (utslagna krossade framtänder, uppskrapat ansikte, fler hjärnskakningar än vad som antagligen är rimligt) på att jag är 177 cm lång men med så pass små fötter att jag kan köpa sneakers på barnavdelningen. Eller så är det för att jag är disträ och alltid gör flera saker samtidigt. Nåväl, innan fallet satt vi i trädgården och firade min vän som precis gjort sin sista cykostatikabehandling. Ett otänkbart halvår är över och nu börjar nästa fas. Jag lagade allt som är gott och det var så otroligt och sitta där och inse att hon gjorde det. Samtidigt som pandemi, osäkerheter och rädslor uppfyllde oss andra så kämpade hon på där i det lilla huset på fältet. Hur är det ens möjligt? Kanske för att man bara måste men jag är i evig beundran. Ångade kronärtskockor med citronsmör, melon med burrata och citronzest. Ruccolasallad med fänkål och zucchini. Tomatpajen. Gruyere, La Tour och tryffelhonung. Frasig smördegspaj gräddad med med apelsinmascarpone med bär och kokosglass. Och så då kaffet och teet som inte blev riktigt som det var tänkt. En sommarkväll i glädje såväl som kras, lite så som livet är. Kan nästan inte tänka mig en enda sak som är finare än det trots allt.
