Idag ska jag göra en stor tomatsås som ska få bli grunden till en curry, en shakshuka, och en pasta i veckan. Blir det något över gör jag en fusk-caponata på den, med mycket vinäger, oliver, lite socker och pinjenötter. När jag gör grund-tomatsåsen utgår jag från mitt vanliga recept men har tagit bort sardellerna och istället ersatt med blekselleri. Det kommer bli sardeller i pastarätten sen men då tillsätter jag det då istället. Att göra en stor sats tomatsås är bland det smartaste man kan göra i köket, den håller sig länge i kylen och smakerna blir på riktigt bara bättre. Så mycket tid man kan spara genom att göra på det här sättet. Här kommer mitt bästa tomatsås-recept med dubblat så det räcker hela veckan: 4 morötter, finhackade 4 späda stjälkar blekselleri, finhackade 6 schalottenlökar, finhackade 8 vitlöksklyftor, finhackade 1-2 tsk chiliflakes 6 msk tomatpuré 3 burkar hela konserverade tomater (à 400g) + 2 burkar vatten 60g smör salt och nymalen svartpeppar olivolja att steka i När jag sen ska göra curryn kommer jag bara fräsa en stor klyftad gul lök med en ordentlig bit strimlad ingefära, sedan röra ner lite currypasta och några små potatisar som jag delar på hälften. På med en burk kokosmjölk och tomatsås efter smak. Det toppar jag med hyvlad kokos eller mandelspån och serverar till fluffigt ris. Shashukan är samma grundidé, i en stekpanna fräser man lök och vitlök (paprika också för den som till skillnad från mig tycker det är gott) ordentligt med chili och sedan på med tomatsås som man gör små utgröpningar i och knäcker ägg ned i. Låt puttra tills äggen precis stelnat och servera med grillade brödskivor eller libabröd och korianderyoghurt. Korianderyoghurten gör man genom att mortla en kruka koriander med salt och lime och sedan röra ut i grekisk yoghurt. Smaka av med salt och peppar. Pastan är min vanliga som jag brukar göra, men med undantaget att det denna gång blir silkiga band av hemgjord pasta till. Veckans stora andra projekt som jag ser mycket fram emot. En sista sak innan jag släpper er för idag. I lördags släppte The New York Times podcast The Daily ett avsnitt som skiljde sig från de nyhetsfokucerade avsnitt de vanligtvis publicerar. Avsnittet som du hittar här, heter Special Episode: A bit of relief och 9 minuter oerhört lyssningsvärda minuter. Det består egentligen bara av tre av deras medarbetare, alla satta i frivillig karantän, som läser tre olika texter som de finner vila och relevans i just nu. Taffy Brodesser-Akner läser ett utdrag ur Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid, Wesley Morris läser husmorsråd från Edna Lewis In Pursuit of Flavor men framförallt läser Dean Baquet som är New York Times chefredaktör C.S. Lewis How are we to live in an Atomic Age?, skriven i en tid då hela världen var rädd för att atombomber skulle bli vår undergång. Det är en så on point text som är så ytterst relevant precis exakt där vi befinner oss idag. När vi bunkrar, roffar och tittar på varandra med rädsla och skepsis. När vi vill stänga våra gränser, våra kontor och framförallt våra dörrar för allt och alla. Nedmontera livet och sätta tillvaron på paus. Läs då dessa ord och begrunda. "In one way we think a great deal too much of the atomic bomb. “How are we to live in an atomic age?” I am tempted to reply: “Why, as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.” In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us were going to die in unpleasant ways. We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty. This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things—praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts—not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds." — “On Living in an Atomic Age” (1948) in Present Concerns: Journalistic Essays
