Update: innan jag börjar! Det är många som skriver nu och säger att det inte går att kommentera eller trycka på det lilla hjärtat här nedanför. Så HIMLA tråkigt, men ELLE jobbar på det och hoppas ha kommit till en lösning tidigt nästa vecka. Tills dess verkar det fungera bättre i Chrome än i Safari om ni har möjlighet att byta. x Vad glad jag blir att ni tyckte om samarbetet med & Other Stories igår, jag tycker det blev så fint och Mira är en så duktig fotograf. Hela helgen tänkte jag klä mig i de där klänningarna faktiskt, de är magiska. Hur går det för er med stilen nu såhär när vi är inne på vecka fyrtiosjuhundra av hemmavarande? Jag har verkligen skalat ner vad jag bär, garderoben har krympt jättemycket. Det är en rolig blandning av väldigt mycket, dock fina, yogakläder från Filippa K Soft Sport och ARKET och sen alla dessa klänningar med puffärmar, volym och drama. Inte sockersött för det finns ändå något annat där också men absolut väldigt feminint. Jag gillar verkligen kontrasten i det. Anledningen till att jag tar upp det här är för att det kom en kommentar som jag faktiskt raderade på det här inlägget som sa något i stil med att det var patetiskt att se mig, en vuxen kvinna utklädd till ett barn. Sen följde en harang om sexualiserad barnslighet men då kände jag att det bara var skrivet för att var taskig och då rök faktiskt den kommentaren för en gångs skull. Jag brukar inte göra så men det kändes bara oseriöst den här gången. Men det har ändå stannat kvar i mig, jag känner personligen nämligen att det här modet är typ det finaste jag någonsin känt mig i? Att jag inte alls känner mig som ett barn? Och eftersom att det fångar precis hur jag vill se ut så gör det inget om det bara stannar en liten stund till i affärerna, min stils tid är nu och så får modet väl gå vidare sen om det vill, men jag kommer fortfarande ha kvar alla mina vida stora klänningar och överdimensionerade puffärmar. Hålla fast vid det precis som min mammas kompis som tycker koboltblå mascara - alltid i tjocka lager både på över och underfransarna, är det finaste som finns och fortfarande jobbar vidare med det, trots att 80-talet är snart 40 år sen. Men hur känner ni? Är det problematiskt med den här stilen som absolut nickar mot nån slags ungdom fast man (jag) är 35 år? Är det en lolita-flört? Eller är det så att det är lätt att fnysa åt för att det är så ultrafeminint och även vi kvinnor är indoktrinerade i att se det som något som sämre än det maskulint kodade?
