Det senaste åren har jag brottats med mitt egna stil och ja, kanske åldrande också om jag ska vara helt ärlig. Det känns så fånigt att ens erkänna, ytligt. Jag tror att det kanske är moderskapet och den underliga kombinationen av en lång period som både inneburit mycket föräldraledighet och ett satsande på karriären. Tiden för att tänka på mig själv har inte funnits men jag har sopat känslan under mattan, förklarat den som banalt, egentligen i brist på ork. Men det är inte banalt det vet jag ju, för om känslan av att vara fel ute stilmässigt finns där och naggar på ens självförtroende, då går den väl inte att bara ignorera? Hur grundade i verklighet den än är eller inte är? Lite som placeboeffekten, det är ju en effekt även om den uppkommer ur luft? Jag har väl egentligen aldrig haft ett bra självförtroende när det kommer till utseende men jag har i alla fall varit stilsäker, som i att jag vetat vad jag tycker om, vad jag passar i. Men nu, nu känns det som jag håller en kompass som bara snurrar runt runt. Kvar står jag här och känner att jag inte vet ut eller in. Jag är inte samma som innan, varken utseendemässigt eller i själen. Kroppen är annorlunda, mjukare och vidare, tiden är annorlunda, den finns inte för det här. Och jag önskar att jag var helt ok med det men jag märker hur det påverkar mitt självförtroende. Hur jag byter kläder fyra gånger och ändå går hemifrån med en oklar känsla av fel. Hur gör man? Hur hittar man tillbaka till sin stil och framförallt självförtroende när man inte hinner lägga tiden på det? När man ryser av tanken på att stå i ett provrum och kränga på sig en massa saker man känner sig konstig i? Hur har ni hittat tillbaka till er själva när er kompass snurrat? Eller är det precis det som är kruxet, man hittar inte tillbaka, man behöver hitta till någonting nytt?
