I måndags innan regnet grep tag om veckan gjorde jag och Elsa en plåtning med Mira Wickman och när jag sen fick bilderna kom jag att tänka på ett skifte som skett knappt utan jag märkt det. För, i mitten av sommaren 2019 skrev jag ett inlägg om att ha tappat stilen, att känna som om man gått helt vilse i garderoben. Inget som passar helt, varken i känsla eller passform och hur ytligt man än kan tycka att det är så är det faktiskt sådant som påverkar de flesta av oss, definitivt mig, mer än vad man kanske intellektuellt vill erkänna. Det finns en känsla av självklarhet när man är bekväm, ett avslappnat sätt. Om jag förrförra sommaren bytte kläder fyra gånger innan jag gick ut genom dörren så händer det knappt längre. Jag har landat tillbaka i mig själv men det har tagit tid. 2,5 år efter att Selma fötts och min kropp är åter igen min. Missförstå mig ej, jag försöker inte insinuera att jag i kroppen ser ut som innan (det gör jag inte och det är ok) men jag känner mig helt fri i mig själv. Som om jag är min. Jag har landat i garderoben och kan se dess struktur tydligt. Basgarderoben utgör merparten, precis som den för mig logiskt behöver göra. Ett par precis perfekta blåjeans, svarta slacks med tighta höga midjor och extra långa ben eller silkigt lösa och croppade, vadlånga svarta kjolar som är lätt klockade, rundhalsade cashmeretröjor i gråmelange, camel och dark navy, helt vanliga t-shirts i pimabomull med kort rak ärm och flera vita blusar. Blusarna är tydligt feminina och lätt oversize, dekorerade på så sätt att de har samlat rynk vid låga kragar och manschetter eller enkel bomullsspets, volym och vidd. För det är väl det som är grejen med bas, den måste inte nödvändigtvis vara minimalistisk, den måste bara utgöra grundpelarna i ens stil, en del av en metodisk repetition. Signaturplaggen är föga förvånande de stora vida klänningarna med överdimensionerade puffärmar, det ytterst feminina men också det som andra ser och kallar amish ibland när de diskuterar stilen. Men det är stilen som i mina ögon känns som definitionen av både ett utropstecken och det extremt bekväma, med fullt svängrum och plats på alla sätt och vis. Men, det är inte puffärmen jag vill lyfta fram på piedestal idag utan det är något så enkelt som en svart kavaj. Har ni en perfekt svart kavaj i era garderober? Eller är nyckelplaggens nyckelplagg ett annat för er? Jag tycker nämligen att en svart kavaj, som inte är basic men samtidigt skräddad och skarp är den mest geniala bryggan mellan basgarderoben och signaturplaggen där inne i klädkammaren. Min egna absoluta favorit är en som är ny, denna. Skarp och lite uppbyggd över axeln, lätt asymmetriskt knäppt, stadigt insvängd i midjan men också lite längre, så den går ner en ganska bra bit över höften vilket passar både mina proportioner och form (långa ben, vida höfter). Jag märker att jag hittat rätt i stilen igen för att jag använder stora delar av garderoben, plagg som är 13 år gamla (stickat och alla svarta byxor) plagg som är 5 år gamla (majoriteten av blusarna) och plagg som köpts senaste månaderna (jeansen och den perfekta kavajen till exempelvis) används lika mycket. Full rotation i hyllorna och mellan galgarna. Hur har det gått för alla som Känts sig träffade i att ha tappat stilen, har ni också börjat hitta hem? Och vad är era basgarderobs essenser? Foto: Mira Wickman
