Jag håller på och packar undan sommaren för att få plats för höstkläderna som till stor del ligger i säckar på vinden, och lo and behold, där hängde också min brudklänning! Som ett tecken från ovan att detta var dagen den skulle slängas på igen, visst? Vi hade en ganska lång förlovning och jag hann planera säkert 10 olika typer av bröllop och i samma veva köpa tre olika vintageklänningar under tiden. Tanken var att jag skulle bära en på vigseln och en till festen, och hur mycket jag än försökte så var det så fruktansvärt svårt att hitta rätt. Detta var i höjden av Pintrest-bröllop eran med cakepops, 50-tals klänningar i tyll, peeptoe skor och fester med utklädnad och låtsas mustacher på pinne och nånstans drogs jag liksom med i att det var så det skulle vara? Men så vips ett par månader innan bröllopet blev jag gravid med Ruby och eftersom jag alltid fått mycket mage väldigt tidigt med mina barn, var samtliga av mina fina vintageklänningar fullkomligt omöjliga att stänga. Men så på lunchrasten en dag på kontoret så surfade jag in på Net-a-porter och där fanns den bara. En klänning från Rick Owens som inte var det allra minsta lik någon av mina vintageblåsor och inte det minsta trendig utifrån hur man tänkte att bröllops skulle vara just nu, men istället något som kändes fullkomligt jag. Vid för vilken mage som helst, drama men också så enkel, lite kortare fram och med ett pyttelitet släp, i en bomull siden-mix som ger tyget den mjukaste lystern. Så den köptes, med cirka 3 minuter i betänketid för så funkar jag nästan alltid med stora köp och magkänslan skriker rätt, och är det något jag egentligen borde lära mig så är det att så fort jag börjar tveka och fundera för mycket över ett köp så är det antagligen för att det är helt fel. Så himla fin, jag älskar den faktiskt fortfarande. Fjärde gången gillt eller hur är det nu det där klassiska uttrycket går?
