I säkert 30 år har min styvmamma Wendy haft samma doft, L'Eau D'Issey av Issey Miyake. Den är så mycket henne att den blivit helt synonym med hela hennes person. Öppnar man hennes garderob är det precis vad alla hennes vintageklänningar, kaftaner och kimonos doftar av, oavsett om de nyligen burits eller inte. Håret och huden doftar svagt av parfymen oavsett när hon senast sprayade på doften, den har blivit ett med henne. Jag tycker det finns något så oerhört sympatiskt med dofter som stannar över tid, att det liksom förhöjer parfymen från att vara kosmetika till något som ligger mycket närmre något slags minnescenter och personlig signatur. Jag har alltid varit doftkänslig, inte så att jag inte tycker om kraftiga dofter, snarare tvärtom, men jag är specifik i vad jag gillar och tycker många parfymer är lite lite fel. Så hittade jag plötsligt min egna doft nån gång runt 2014. En bärnstensfärgad parfym i en mörkröd sammetspåse. Daphne, en doft som Comme des Garçons tog fram för Daphne Guiness tillsammans med näsan Antoine Lie. Comme beskriver doftnoterna som Sicilian bitter orange, Incense, Saffron, Rose centifolia, Tunisian jasmine, Indian tuberose, Florentine iris, Indonesian patchouli, Oud wood, Amber, Madagascan vanilla. Den är kryddig och blommig och rökig och varm och där det finns mörk citrus finns också ros och jasmin. Som alltid med alla dofter jag gillar är tuberosen tydlig såväl som pyttepyttelite patchouli utan att bli huvudvärk. Doften är distinkt Så en dag togs den ur produktion och gick plötsligt inte att få tag på alls, någonstans i världen. Min sista flaska fick jag av min vän Ellen när jag fyllde 33, då hade hon hittat en ensam flaska på ett varuhus i västra USA och skeppat hem och den flaskan ransonerades länge tills inte en droppe fanns kvar. Jag har letat efter liknande dofter i ett par år nu men aldrig riktigt hittat rätt. De som varit nära är African Leather av Memo, men den är lite för tung, jordig och dammig även om det kryddiga, söta varma finns där. Moon Bloom av Hiram Green har varit min vardagsdoft och jag älskar den också men det är inte samma, den har grädde tillsammmans med tuberosen istället och är en annan slags doft bara. Så Daphne har verkligen varit saknad och oersättlig. Klipp till förrförra helgen när Ruby och jag sov över hemma hos Tessan. Tessan är för övrigt är min enda vän som älskar parfym lika mycket som jag gör och sökandet efter ersättaren till Daphne har involverat henne nästan lika mycket som mig själv. Medan jag står i badrummet hemma hos dem kommer Tessan in med en fint inslagen liten låda. Och vad tror ni inte ligger där, om inte den röda sammetspåsen med den bärnstensfärgade parfymen jag längtat efter i så många år. I en tråd på Fragrantica hade Tessan hittat någon som skrivit om att hon fått tag på en flaska direkt från Daphne Guiness Instagram, de har kommit tillbaka en liten batch av parfymen men eftersom de bara skickas till England och USA hade det varit allt annat än enkelt att få hem flaskan. Men, tillslut och efter flera veckor damp den ner och nu står den här i mitt sovrum. Och jag doftar än en gång godare än någonsin av bitterapelsin, tuberos och Oudträ samtidigt som jag i skrivande stund planerar exakt hur jag ska göra för att få tag på fler flaskor att lagra. Såhär i efterhand vet jag också att de går att få skickade till Tyskland via Comme des Garçons själva. Vi får se vad som blir lättast, men oavssett är glädjen är total i detta nu.
