När Andreas och jag förlovade oss 2009, och sedan gifte oss 2011, gjorde jag alla möjliga slags val som gjordes med 100% hjärta men kanske inte lika mycket hjärna. Det gör ingenting, så är det när en 25-åring planerar bröllop och jag älskar att det var så. Det är samma sak som att jag tatuerade in hans namn på handleden 72 dagar efter att vi träffades, som en överraskning. En hel massa hjärta som fick ta överhanden. En av de saker som också gjordes på det sättet var valet av vigselring. Vi hittade den hos Lars Yngve Johansson på Kommendörsgatan. En underbar liten antik ring från tidigt 20-tal i klassisk Art Deco stil. Ett flortunt platinaband med två gammalslipade diamanter infattade i oktagon onyx. Vid sidan i sirliga detaljer satt ytterligare två pyttesmå diamanter, som glittriga fläckar i allt det mörka. Låter vackert eller hur? Och det är det, det är en underbar ring. Något som visat sig vara mindre underbart är att den också är väldigt skör, absolut inte passad för dagligt bruk. Hade vi valt vigselring med lite mer hjärna hade valet kanske fallit på något annat, eller jag hade i alla fall varit lite mer informerad om vad ringen skulle behöva. Så ringen har lämnats in för reparation flera gånger, faktiskt så pass många gånger att jag lagt mer på reparation än vad ringen kostade från början. Det är egentligen inte det stora problemet, det stor problemet är att jag är rädd att den ska vara bortom räddning till slut. Så för ungefär 20 månader sen slutade jag bära den dagligen. Så himla himla trist. Jag har några andra ringar jag burit istället, ringar jag älskar, men ingen som känts som motsvarande en vigselring. Oftast har jag burit en ärvd ring med en stor ametist, eller en ring jag köpt på slagauktion på Bukowskis, en vitguldsring med en pärla i mitten och diamanter runt om i krans, en klassisk förlovning eller vigselringsmodell innan amerikanska solitärer gjorde sitt inträde här i Sverige. Men så för ett par månader sen ramlade pärlan ur och där föll också mitt mod om mina gamla ringar litegrann. Jag har ingen lust att byta ring hela tiden för att de inte klarar vardagsliv. Jag vill verkligen ha en ring som håller för att användas varje dag. Under Antikmässan provade jag ett helt gäng ringar. Och skatan i mig dras ju åt de gamla ringarna, gärna med diamanter med personlighet, lite klumpiga. Men det blev inget köp, ingen kändes helt perfekt eller praktisk. Men processen var igång på allvar och när den är det för mig då når jag avslut, så är det bara. Så jag plöjde alla ställen jag skulle kunna hitta rätt på. Och igår, igår hittade jag den. På Kaplans. Stadig, både hjärta och hjärna denna gång, för en gångs skull. Och jag älskar den. En ring jag kan bära varje dag resten av livet, en ring som kommer klara vardagen utan sprickor, kross eller utfallna stenar. Tre stenar, en modell jag älskat sedan jag som liten flicka såg min styvmammas bästa väninna Felicity och hennes, visserligen avsevärt mycket större än mina, ring med tre stenar. Eller som Ruby sa imorse, en för alla barnen - nöjt konstaterande att hon tydligen var den större mittstenen, eftersom hon kom först. Så nu sitter den där, och vet ni, igår, när jag skämtade och sa till Andreas att han borde fria med den, gick han ner på knä och sa exakt och ordagrant, precis varje ord han sa den där decemberkvällen i vardagsrummet på Erstagatan 14.
